Viktigt på riktigt!

Hmm kanske bäst att börja med en presentation…

Hej!

Jag heter Linnéa Petersson och är ny KÖF i det fantastiska ämnet hem- och konsumentkunskap. Ämnet som ger våra elever kunskaper för att hantera vuxenlivet. Hkk har mycket innehåll och inbjuder till ämnesövergripande arbete. Bättre kan det inte bli.

Det satsas mycket på entreprenöriellt lärande i dagens skolor och jag har turen att arbeta på Östra grundskolan där årskurs 9 startar egna företag som de driver under läsåret.

Där hakar vi i hkk på och undervisar om hur de bör bemöta eventuella kunder, hur de med kända reklamknep kan marknadsföra sina företag, vilka skyldigheter de har mot sina kunder och vad ett avtal innebär etc.

Är det okej att säga vad som helst för att få sälja? Vad menas med reklamation? Vad betyder finstilt?

Det är viktiga saker, som de inte bara har nytta av när de driver sina företag. I dagens samhälle där vi kan konsumera utan att ha pengar och program som Lyxfällan sänds på bästa sändningstid, då är kunskaper om ekonomi och konsumenträtt viktigare än någonsin. De behöver förstå vad som händer när de skriver på ett kontrakt. De behöver veta vad ränta är och de ska, i framtiden, kunna sitta på ett bankmöte och förstå vad orden betyder. Ingen ska flytta hemifrån utan ha kunskap om vilka försäkringar de kan behöva.

När en klass hade en uppgift, där de skulle räkna ut räntan på ett lån, var det en elev som irriterat tittade på mig och utbrast:

– Linnéa, det här är faktiskt matte!

Ja precis! Matematik i verkligheten. Viktigt på riktigt!

Men entreprenöriellt lärande innebär inte att alla måste starta företag. Går du in på skolverkets hemsida så hittar du följande text om entreprenörskap i skolan.

Entreprenörskap i skolan handlar om att stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt viljan att pröva och omsätta nya idéer i handling. Skolan ska också bidra till att eleverna utvecklar kunskaper som främjar företagande och innovationstänkande.” (Skolverket.se)

I hkk är den praktiska delen, när eleverna får laga mat, ett forum där de övar entreprenörskap med vanligtvis stor entusiasm. De får utifrån råvaror skapa en måltid som de själva kan anpassa efter eget smak och tycke. Eleverna tycker att det är roligt när de får prova nya rätter och det blir en utmaning när de får ändra recept t.ex. för att göra en måltid mer hälsosam eller miljövänlig. Det är verkligen att omsätta nya idéer i handling.

I början när jag skulle arbeta med entreprenörskap i min undervisning såg jag det som att jag skulle införa något nytt, men ju mer jag kom in i det desto tydligt blev det att det mer handlade om att förtydliga det jag redan gjorde. Då inte bara för mina elever utan även för mig själv.

Mitt råd är att våga prova och går det inte som du tänkt dig, prova igen. Och ha roligt!

På återseende
/Linnéa


Släpp in världen i klassrummet!

En internationaliserad värld

I Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 kan man i det allra första stycket läsa att ”Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på”. Eftersom det står i det fösta stycket borde det väl vara ganska viktigt? Läser man vidare står det ”Det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald” och ”Ett internationellt perspektiv är viktigt för att kunna se den egna verkligheten i ett globalt sammanhang och för att skapa internationell solidaritet samt förbereda för ett samhälle med täta kontakter över kultur- och nationsgränser”.

Att vi lever i en internationaliserad värld vet alla om, speciellt vi som arbetar inom skolan. Vi vet att vi måste göra våra elever medvetna om att det inte räcker med att ha kunskaper om Sverige och om vårt lands kultur, språk, vanor, traditioner, företag o.s.v. Vi måste undervisa våra elever om de mänskliga rättigheterna och göra dem till medvetna internationella medborgare och vi måste göra det på riktigt, vi måste ha skarpa mål. Vi måste få in världen i klassrummet, både världen direkt utanför klassrumsfönstren, och världen utanför Sveriges gränser. Eftersom jag är språklärare borde detta vara ganska lätt, eller hur?
Hur kan vi då få in världen i klassrummet för engelskundervisning?

Brevvänner

Enklaste (och kanske roligaste) sättet är nog att skaffa brevvänner. När jag lät mina nya fyror skriva brev förra terminen var det flera som aldrig skrivit brev förut, varken på engelska eller på svenska. Att fundera på vad man skriver i ett brev, hur mycket man ska berätta om sig själv, att man ska börja med en hälsningsfras, avsluta på ett speciellt sätt (”Men varför ska jag skriva Hälsningar från när jag redan skrivit vad jag heter i början?”) och vilka frågor man kan ställa gjorde att det blev vilda – men intressanta – diskussioner redan innan vi ens började skriva. Att sedan få personliga svar på sina brev var som att hela klassen fick födelsedagspresenter!
Gå in på https://www.etwinning.net/sv/pub/index.htm för tips om hur man kan hitta brevvänner.

Skype in the classroom

Något annat som varit oerhört populärt är Skype in the classroom:
https://education.microsoft.com/skype-in-the-classroom/overview
Här kan man få kontakt med klasser över hela världen som vill skypa. Man bestämmer tillsammans med den andra läraren en dag och en tid och kanske också vilka typer av frågor man kan ställa, och sedan är det bara att köra. Klasserna får alltså se varandra (här behöver man en storbild, typ en smartboard) och man ska, genom att ställa ja- och nejfrågor, ta reda på var den andra klassen kommer ifrån. Ofta (men inte alltid!) har vi vunnit eftersom Sverige är ett ganska litet land.

Mystery Padlet

Om man får problem med att hitta en tid som fungerar för båda klasserna, till exempel på grund av tidsskillnaden är en kul variant att göra en padlet:
https://sv.padlet.com/
Här ställer man, tillsammans med sina elever, ja- och nejfrågor för att ta reda på var den andra klassen befinner sig. Man kan komma överens om att man får ställa max tre frågor per gång för att det inte ska bli för lätt. Här gäller det att komma på smarta frågor vilket eleverna snabbt lär sig. Är det till exempel smartast att fråga ”Do you have nice beaches?” eller ”Is your country in the Northern Hemisphere”. Första gången vi körde “Mystery Padlet” som vi kallar det fick vi frågan om Northern Hemisphere vilket lärde eleverna ett helt nytt begrepp. Jag lovar, det blir många vilda diskussioner där eleverna hänger över världskartan och försöker komma överens om hur de bästa frågorna ser ut. I flera fall har eleverna fortsatt att skriva till varandra även efter att de gissat rätt. I ett fall – när vi äntligen kommit fram till att vår ”Mystery class” kom från Tasmanien, frågade våra nya vänner om vi ville titta på och kommentera deras projekt som gick ut på att alla eleverna åkte runt och gjorde reportage om olika delar av Tasmanien. Ja, det ville mina svenska elever gärna göra!

World’s Children’s Prize

Det som de flesta av mina elever har tyckt mest om att arbeta med är World’s Children’s Prize, ett utbildningsprogram som arbetar för barns rättigheter:
http://worldschildrensprize.org/

Här har de läst om och ibland fått kontakt med elever över hela världen, många som på olika sätt har fått sina rättigheter kränkta. Mina elever har fått träffa före detta barnsoldater, barn som levt på gatan i större delen av sitt liv, barn som inte fått gå i skolan, barn som vuxit upp i krigshärjade områden. Jag är övertygad om att dessa möten – antingen de varit ”in real life” eller via tidningsurklipp – har varit minnen för livet för mina elever. Möten som har gjort att de blivit mer medvetna om hur världen ser ut och att man kan göra skillnad om man verkligen vill. Eller som en av mina elever sa i ett tal som hon höll efter att vi arbetat med World’s Children’s Prize under en period:
“I hope that all children want to make a change, because there are things in the world that need changing and it’s the responsibility of everyone – adults and children alike – to make sure this happens. Together, we have to stand up for, and help each other. It cannot be the responsibility of a single person to fix everything; we need to work together for change to happen.”
Se hela talet här!

Vissa dagar är det extra kul att vara lärare och det här var en sådan dag!

Ha en härlig höst!

Hälsningar Cissi Söderlund
Lärare i Snättringeskolan, kommunövergripande förstelärare i engelska och utbildare i World’s Children’s Prize.


Påverkar tekniken undervisningen i Moderna språk?

Dagens teknik går fortare och fortare. Kommer vi behöva lära oss moderna språk i framtiden? Kommer vi ta hjälp av robotar när vi ska skriva eller tala med andra människor? Lika snabbt som du kan googla fram ett ord på din mobiltelefon lika snabbt försvinner det ur ditt huvud. Hur ska vi då komma ihåg det som vi fått fram?

Saker som du tar fram snabbt t ex på Google glömmer du lika fort eftersom det inte lagras in i minnet i hjärnan. Vilket betyder att du inte kan plocka fram det ur hjärnan när du behöver det. Genom ”googlandet” löser du problemet för stunden men inte i längden. Jo, det är ju praktiskt, smidigt och snabbt så länge du har batteri och/ eller wi-fi.

Men så står du där i en liten fransk stad utan wi-fi och behöver beställa ett hotellrum på franska. Vad gör du då om du inte har ett enda ord lagrat i långtidsminnet? Kanske kommer vi att kunna prata vårt eget språk rakt in i mobilen i framtiden och mobilen översätter sedan själv till ett valfritt språk. Men vi är inte där ännu och för övrigt så är det inga mobiltelefoner som gör kroppsliga gester.

Ett språk är ju inte bara själva orden, utan det innefattar även gester, mimik och melodi. Även fostret känner igen mammans språkmelodi redan i magen innan fostret ens förstår några ord. Barn, innan de lärt sig prata, tolkar föräldrarnas meningsmelodier, gester och mimik innan de förstår själva ordens betydelse. Vilket visar att språk inte bara är bokstäver på ett papper utan består av flera komponenter.

I översättning försvinner oftast betoningen; jämför stegen (som man klättrar på) och stegen (som man går) eller som Hermione i Harry Potter säger: https://www.youtube.com/watch?v=w3Cg-dQPqhI

I dagens samhälle är det enkelt att resa till andra länder så det kan vara trevligt att kunna kommunicera där man är, oavsett om du ska beställa på ett bageri, förstå innehållet i en dagstidning eller studera utomlands. Man klarar sig på engelska i många länder men varje språk har ju olika djup och nyanser, t ex så har det spanska språket sju olika uttryck för att säga ”Jag älskar dig” medan engelska har ”I love you”. Det finns många fördelar att kunna någon annan persons språk då varje språk har sina gester, nyanser, uttryck, temperament eller tonfall.

Tänk dig ett samtal där en av personerna står och googlar fram sina meningar. Det går fortare om du kan ditt språk och naturligtvis blir samtalet mer personligt. En direktkontakt uppstår och den mänskliga kontakten flyter på bättre, än om du tittar ned i en mobiltelefon.

Vi kan dra nytta av den snabba tekniken men vi behöver ändå lagra viss information i våra långtidsminnen. Sedan kan elektroniken och tekniken vara till stor hjälp vid inlärningen av ett språk. Det blir både enklare och roligare sätt att lära sig ett språk på om man kan variera sätten man lär sig på. Vi når fler elever med olika inlärningssätt genom att eleverna kan lära sig snabbare och roligare.

Förut kunde man om man var ambitiös åka på utlandsstudier och ta med sig sitt lexikon till ett land utan engelsktalande då var det enda sättet att tala landets språk medan nu kan man hitta en språkvän på Skype inom loppet av ett par minuter. Genom all teknik som finns kan man lära sig på ett mer varierat sätt än det var möjligt tidigare.

Det är viktigt att tillsammans med andra kollegor hitta de bästa verktygen. Att ta hjälp av eleverna och våga prova något nytt tillsammans och genom det växa tillsammans. Vi vet ju att elever som är aktiva lär sig mer så tekniken är här för att stanna och tillsammans ser vi dess möjligheter.

/Ann-Christine Wagner
Kommunövergripande förstelärare i Moderna språk


En av våra stora utmaningar; förvandla våra elever från passiva mottagare av kunskap till aktiva kunskapssökare! Hur gör vi?

Vi är två nya kommunövergripande förstelärare i matematik. Sezin Imamovic arbetar som matematiklärare för åk 4-6 på Mörtviksskolan och Anneli Gyllström som speciallärare i matematik på Trångsundsskolan i framförallt årskurserna 7-9.

Vi funderar mycket och ofta över hur vi skapar mera aktiva elever. Det är en av de saker vi funderar över tillsammans, att eleverna ska vara mera delaktiga i undervisningen och skoltiden ska ägnas åt utmanande och meningsfulla aktiviteter. Det är eleverna i första hand som ska känna att de har arbetat hårt och är trötta efter en skoldag, inte vi lärare. Vi båda har mött elever som tycker att det är jobbigt med ansträngning och vill ta den korta och snabba vägen till kunskap, eller rättare sagt till ett rätt svar/resultat.

När vi ber våra elever att skriva ner sina reflektioner av lektionen, där de får fundera över det de är osäkra på, vad de vill veta mer om och vad de har lärt sig, får vi ofta höra kommentarer som, “vad jobbigt, kan du inte bara säga vad vi ska ska skriva?”

Hur ofta tränar vi på skolan våra elever i att tänka själv, utmana sig själv, laborera med idéer och tillämpa dem i praktiken? Är inte våra elever alldeles för ofta bara en mottagare av den informationen/fakta som vi förmedlar? Vi kan trots allt inte kräva något av dem som de inte har fått träna på.

Hur förvandlar vi då våra elever från passiva mottagare av kunskap till aktiva kunskapssökare som styr över sina egna framsteg? Är det kanske så att allt börjar hos oss själva när vi vågar ifrågasätta våra traditioner och vanor i klassrummet, när vi granskar vår egen undervisning om och om igen eller när vi delger varandra våra misstag och reflekterar tillsammans över dem?

Och vilket förhållningssätt har vi mot varandra i klassrummet, vad premieras som bra respektive mindre bra och vad väljer vi som underlag för vår bedömning? Elever lär sig ofta snabbt att koda av vad läraren förväntar sig, därför behöver vi själva börja med den förändring vi tänker uppmuntrar till mer aktiva elever.

Vi arbetar ständigt med att skapa goda relationer i klassrummet där det är tillåtet, och till och med bra, att ibland göra misstag. Dessa medför en grund för dialog med eleverna kring möjliga vägar till en lösning. Vi tror det är viktigt att avdramatisera matematiken, att det är okej att göra misstag och också våga visa att vi själva också gör fel ibland och att vi då tillsammans försöker hitta lösningar. Vi tränar tillsammans på det eleverna ännu inte kan. Vi vill skapa tilltro så att eleverna vågar tro på sig själv och sin egen förmåga. När eleverna själva tar initiativ till att våga skriva lösningar på tavlan för att förklara för varandra och prova olika lösningar är vi en bit på väg.

James Nottingham, lärare och skolledare från Storbritannien, arbetar idag med skolutvecklingsfrågor. Hans tankar är omtalade runt om i världen och samarbetar med både Dweck och Hattie. I hans bok, “Utmanande undervisning i klassrummet” beskriver han verktyg för en utmanande undervisning med konkreta lektionstips. Det handlar bland annat om hur vi får elever att kliva ut sin bekvämlighetszon och stretcha ut sina tankar. Hjärtat i utmaningsmodellen är “the learning pit” (gropen), där eleverna befinner sig i när de har outredda, motsägelsefulla tankar om något som de försöker förstå. Vi behöver skapa situationer där elever vågar och orkar kliva ner i gropen, stampa runt tills de åter är på väg upp med stöttning av oss och sina kamrater. Det är då vi tror att eleverna blir mer aktiva och delaktiga.

När vi idag satt och jobbade på vår text fick vi möjligheten att prata med två mattestudenter som satt vid bordet bredvid oss. Vi kunde inte låta bli att fråga dem vad som motiverar dem till att förbättra sina matteresultat. Gånger då de ofta hamnat i “gropen” har handlat om bråkräkning samt division. Vi undrade hur de tog sig upp ur gropen och inte gav upp, och vilken roll deras lärare hade i den processen. De tyckte först och främst att läraren behöver skapa en god relation till sina elever och bry sig om dem och deras behov. De sade också att “små saker” betyder mycket för dem, t.ex. att läraren ska vara glad och hälsa eleverna välkomna till lektionen. Skapa förförståelse genom att flippa klassrummet, coacha, ha en tydlig lektionsstruktur och tipsa om god studieteknik är också viktiga ingredienser för att öka motivationen och elevaktiviteten. Enligt dem skulle läraren vara engagerad och aktiv själv då hen blir en förebild att ta efter. De lyfte också upp hur viktigt det är att läraren är strukturerad och “inte krånglar till det”.

Vi tolkar det som att ge eleverna tid till att stanna kvar vid ett moment och inte ha bråttom med att gå vidare och presentera allt för många olika lösningsstrategier. Vi känner igen oss själva i deras beskrivningar om hur vi lärare skyndar på för att hinna med.

Det är svårt och utmanande att ändra kulturen i ett klassrum och sina egna vanor som lärare, men inte omöjligt. Vi strävar efter utmaningar på rätt nivå så att varje elev utvecklas optimalt i sin egen takt och utifrån sin egen förmåga. Vi försöker bjuda motstånd i uppgifterna och med rätt stöttning genom lärprocessen. Vi hoppas på detta vis få mer aktiva, delaktiga och kunskapssökande elever.

Man måste ÄLSKA matte, ha tålamod och inte ge upp, avslutar studenterna som vi samtalade med. Det tycker vi låter alldeles underbart och det är dit vi försöker få våra elever.
/Anneli och Sezin


Blogginlägg från NO/teknik-KÖF:are

Ett nytt år som KÖF-are har startat och precis som tidigare år har vi målsättningen att utforska och bidra till en skolutveckling där allt fler elever lyckas i skolan, lär för livet och utvecklas som människor. Vi är förvisso tillsatta i olika ämnen men jobbar under ett paraply som ska främja framgångsrik undervisning i hela skolan.

Till vår hjälp i detta uppdrag har vi fått förkovra oss i vad den senaste forskningen säger, vilka framgångsfaktorer som lyfts samt hur vi kan applicera detta på den svenska skolan och för oss just i Huddinge.

Ni som har varit med på tåget ett par år minns kanske hur vi började bryta ned de allmänna råden kring hur vi lärare bör planera, genomföra och utvärdera undervisningen. Vi skulle planera ”baklänges”, dvs utgå från vad vi vill åstadkomma, vilka förmågor och kunskapskrav vi vill att eleverna ska bemästra och därifrån planera det innehåll och metoder som i så fall är lämpligast för just de elever som vi möter i just vårt klassrum. Idag kan man kanske höja på ögonbrynet och undra ”Vadå baklänges? Är det inte självklart att man först ha klart för sig vart man ska innan man planerar hur man ska ta sig dit?” Modellen att göra massa olika saker och sedan se var man hamnar känns i sammanhanget inte så framgångsrikt och lockande, om det nu var det som ansågs vara ”framlänges”. Det känns verkligen inte som att lärare bedriver sin undervisning så nuförtiden. Kanske är det så att det som förut ansågs vara ”baklänges” helt enkelt har blivit ”framlänges”?

Vidare fick vi KÖF-are ta del av forskning som visar på hur språkutvecklande arbetssätt inte bara lyfter språkkunskaper utan alla kunskaper, i alla ämnen. Och genom litteratur och en inspirerande föreläsning av Dylan Wiliams riktades spotlighten mot formativ bedömning och kooperativt lärande som ett sätt att synliggöra och driva lärandeprocessen ytterligare snäpp framåt. Allt detta som vi har fått förkovra oss i har vi sedan försökt skapa ringar på vattnet kring i våra respektive ämnen genom centrala konferenser, workshops mm så att alla lärare ska ges möjlighet att tänka kring dessa frågor.

I år lades ytterligare en ingrediens i marinaden som vi simmar i på vår väg att utvecklas i vår lärarroll och skapa goda undervisningssituationer för våra elever, nämligen growth mindset.

Under en dag lyssnade vi till både Carol Dweck och James Nottingham som båda forskat kring framgångsfaktorer kopplat till lärande. Hur ser vi på lärandeprocessen? Är den låst eller dynamisk? Har vi fasta eller påverkningsbara faktorer kring vårt lärande? Är förkovrandet av kunskap en passiv eller aktiv process? Kan vi påverka vår kapacitet för lärande och hur gör vi det i så fall?

Det var så inspirerande att höra dessa två lyfta hur forskning visar att lärandet i allra högsta grad är påverkningsbart. Som NO-lärare gläds man åt att det äntligen blåser starka vindar som visar att alla kan lära sig allt. Fysik och kemi är inga svåra ämnen som bara några få ”särskilt intelligenta” kan lära sig. Historiskt har detta nästan varit allmänt vedertaget.

Naturvetenskapliga och tekniska linjer på gymnasiet krävde en viss intelligens, de var inte för alla. Och vissa identifierade sig klart med tanken att det var för svårt för dem.

Missuppfattningen om att man inte skulle klara vissa saker för att man inte var smart nog accepterades, och de begränsningar som det innebar fick man leva med, det var inget att göra åt. Antingen hade man en talang eller så hade man inte det. Talangen var det som avgjorde om man skulle lyckas eller inte. Men om man tittar på de ”talangfulla” så ser man ju ofta att det finns en koppling till hur man fått odla sin talang. Fast det gällde kanske inte vissa skolämnen. Att en tennisspelare som slog ett antal slag om och om igen mot en garageport visade sig bli riktigt vass i tennis, det gick inte att jämföra med fysik eller kemi.

I ett growth mindset-tänk lyfts istället allas förmåga att lära sig nya saker och bli framgångsrika inom det. Ibland krävs mer ansträngning och ibland mindre, det beror på hur långt man kommit på vägen, och hur stora steg man försöker beta av. Med lagom stora steg och lagom ansträngning så finns egentligen inga begränsningar kring hur långt man kan gå. Alla hinner ju såklart inte under en livstid gå lika långt kring allt, men vetskapen om att man kan om man vill är otroligt viktig så att man inte vingklipper sig själv i tron om att man inte kan.

Och här blir ju så klart det förhållningssätt som man omges av otroligt viktigt. Får man höra att man inte kan, eller får man höra att man inte kan ännu? Det är en stor skillnad. I en bok om matematik, som också är ett ämne som förknippats med att vara svårt och bara vara för vissa, ställer sig författaren Anna Palmer frågan: Hur blir man matematisk? Vissa anser sig vara det medan andra inte. Denna uppfattning bekräftas ofta av ett visst mått av påstådd ärftlighet. Föräldrar som säger: ”Jag var inte heller bra på matte” underbygger denna missuppfattning. Vad är orsak och vad är verkan, kan man undra. Inte så konstigt om man ger upp vid motstånd om man känner att det ändå inte är någon ide, ”det är ju ändå inte för mig.”

Om man istället omges av personer som uppmuntrar en att kämpa vidare, att man visst kan klara det, så kanske man faktiskt ger det en chans. Om dessa personer dessutom följer denna kamp noga i syfte att se vad som kanske kan stötta lagom mycket, så borde man gå vinnande ur den kampen.

Med stöttande lärare som håller koll på utvecklingen, och som hjälper eleven att ta lagom stora steg och som visar förtroende för att han eller hon ska lyckas, så borde färre elever känna sig vingklippta. Anna Palmer skriver i sin bok att hon bevittnat hur några barn möts av pedagogerna som smartare – som om de vore blivande nobelpristagare. Hon ställer sig frågan: Vad skulle hända om vi bemötte alla barn som blivande nobelpristagare?

Vi borde möta alla barn som blivande nobelpristagare så att vi inte vingklipper dem, dvs de bör mötas av ett growth mindset. Men hur gör vi det i praktiken, och hur bryter vi trenden kring de ”svåra” NO-ämnena? Det ser vi fram emot att grotta ner oss i tillsammans med alla NO/teknik-lärare under detta läsår.

Vi ses och hörs
Mariann och Henrik


Betydelsen av delaktighet

Jag heter Åsa Damberg och har uppdrag som kommunövergripande förstelärare för grundsärskolan. Detta är mitt första tillfälle att skriva i denna blogg eftersom jag varit föräldraledig. 

Jag vill inleda med några rader om vad det kan innebära att arbeta som pedagog/lärare i grundsärskolan. De elever vi möter i grundsärskolan når inte målen i grundskolan och har en intellektuell funktionsnedsättning. Att ha en intellektuell funktionsnedsättning innebär bl.a. svårigheter att klara sitt vardagsliv, lära sig, tillämpa den kunskap man tillägnat sig och bearbeta information.

Vi som arbetar i grundsärskolan måste ha god kännedom om våra elever och anpassa vår undervisning så att förmågor såsom att lösa problem i vardagen, söka information, inta ett kritiskt förhållningssätt och utveckling av den språkliga förmågan får ta mycket plats.

Varför är då dessa förmågor så viktiga då? Jo, utvecklingen av dessa förmågor är viktiga för det fortsatta lärandet och för att bli så delaktig man kan i samhället och dess utbud. Det krävs av oss som aktiva deltagare i dagens informationssamhälle att vi har utvecklat dessa förmågor. Vi har som lärare i grundsärskolan ett komplext arbete att hitta de mest lämpliga metoderna och strategierna för de specifika situationerna som vi ska undervisa i och för att stödja våra elever i deras utveckling på bästa sätt!

Tankarna inför denna blogg har varit många, så jag valde att ta hjälp av den arbetsgrupp jag nu arbetat med i snart 10 år nu, NÄRO (NÄtverk Rektors Områden). När jag frågade NÄRO om uppslag för att skriva det här blogginlägget kom det fram många förslag på innehåll som engagerar och känns viktiga för oss som arbetar i grundsärskolan.

De största frågorna var:

  • Vilka kunskaper finns om eleverna som går i grundsärskolan och vad får det för konsekvenser för våra elever och deras framtid? Samhället och offentliga lokaler är inte alltid tillgängliga för våra elever, men med bildstöd och andra små medel skulle fler platser/miljöer i vårt samhälle kunna bli mer inkluderande.
  • Våra elever vill och behöver delta i större sociala sammanhang än vad vi i grundsärskolan kan erbjuda dem. Vi skulle vilja se en utveckling av undervisningen mot en mer inkluderande undervisning (än den vi har idag), där eleverna i behov av särskilt stöd får delta i fler aktiviteter än idag på sina villkor. Hur får vi till det?

Våra elever har som alla andra en önskan om att få vara delaktiga i samhället och skolan. Att vara segregerad i många situationer är inte alltid så utvecklande. Våra elever behöver få vara delaktiga i de situationer de kan och med det stöd de behöver för att utvecklas på bästa sätt.

Frågorna är många och komplexa, men det vi och jag hela tiden kommer tillbaka till är vikten av delaktighet eller inkludering på olika sätt och i olika sammanhang. Att få vara en del av något är så viktigt både för att tillsammans med andra utvecklas mot uppställda mål och inte minst få vara en del av en gemenskap/socialt nätverk som bidrar till människors känsla av identitet, ger trygghet och stöd för den som behöver detta.

Efter mötet med NÄRO reflekterar jag också över samtalet för dagen; vilka kunniga och engagerade kollegor jag har och med engagemang och reflektion kan man komma långt har forskning visat. De samtal som jag tagit del av en gång/månad över åren har bidragit till mitt eget tänkande och utvecklande av undervisningen på många olika sätt.

Jag vill avsluta med att tacka mina kollegor i NÄRO för ert bidrag till att utveckla lärandet och vår gemensamma grund i Huddinge kommuns grundsärskolor.

// Åsa Damberg
Kommunövergripande förstelärare för grundsärskolan


Det här med hjärnan är nåt att tänka på…

Den enskilt viktigaste faktorn för hur mycket en elev faktiskt lär sig i klassrummet handlar om läraren. Det är en svindlande tanke! Jag!? (saknar en skräckslagen emoji här, känner jag)

Samtidigt gör det vardagen enormt spännande. Jag känner mig viktig. Jag kan ju påverka väldigt många unga människors…eh…jaa, liv, faktiskt.

I slutet av 90-talet, när min lärarkarriär började, fanns det inte mycket forskning som stöd för uppdraget och metodik/pedagogikundervisningen på högskolan bestod uteslutande av beprövad erfarenhet. Idag är det annorlunda och vi har en hel del ”tung” forskning att luta oss mot. Vi har mycket stöd att tillgå när det kommer till att skapa ett optimalt lärande i klassrummet.

Egentligen borde ju detta räcka, kan man tycka men… sen finns det ju annan forskning som också är relevant för barns inlärning. Jag tänker på hjärnan. Den spelar en inte helt oviktig roll i sammanhanget.

Så jag tänker ägna hjärnan några rader.

”Det viktigaste att ta till sig är att hjärnan är formbar”
Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap, KI

I skolan kan det vara känsligt att prata om arbetsminne eftersom det i många sammanhang ses som något medfött och icke påverkbart. Men forskningen säger något helt annat. Något fantastiskt upplyftande; Träna din hjärna och den kommer att utvecklas!

Vi vet sambandet mellan ADHD och ett lägre arbetsminne, eftersom arbetsminnet kan kopplas ihop med koncentrationsproblematiken. Forskning visar att träning av arbetsminnet förbättrar koncentrationsförmågan.

Läs den meningen igen.

Alltså, wow.

Forskning visar också att arbetsminne och matematisk prestation har ett starkt samband. MATTE!? Men! Vänta nu. Svenska elever måste ju bli bättre på matte!

Ska vi ägna oss åt hjärnjympa alltså? Lätt omodernt, känns det som? Men, trots allt, finns det det som talar för att vi kanske skulle ha en del att vinna på det. Och kan hjärnjympa påverka den matematiska prestationen så KAN det vara värt ett försök…

Fast ändå. Om vi nu ska prioritera matematiken för att höja elevernas resultat är det nog ändå bäst att lägga in en till timme matematik i timplanen. Och sen ännu lite till.

Men, PONERA, att vi skulle prova att angripa de bristande matematikkunskaperna i skolan genom att träna arbetsminnet, alltså, köra ordentliga work-outpass för hjärnan. Hur skulle vi då gå till väga?

Tja, de två första råden vi får av de svenska hjärnforskarna Klingberg och Bergman Nutley är genom att:

  1. spela instrument
  2. konditionsträning

Ojsan, hoppsan. Det låter märkligt. Musik och idrott!!? (saknar den där skräckslagna emojin igen!)

Men näääe, väl? Vi slänger in en till timme matematik istället. Det känns tryggt. 

/Agneta Höglund, kommunövergripande förstelärare i musik


I have a dream

Jag har under lång tid tänkt på det här med fortbildning, då jag ser mina årliga besök i Spanien som det som ger mest för att skapa den glädje jag behöver för att känna tillfredsställelse i jobbet. Trots att dessa besök oftast bekostas av mig och är semesterresor, kan jag inte koppla bort tankarna på min undervisning när jag är där. Kanske vågar jag till och med drista mig att säga att det är dessa besök som frambringar lusten jag behöver för att orka med skolans alla utmaningar. Mitt sätt att tänka avspeglar sig dock inte i hur Skolverket ser på fortbildning, eftersom fortbildning bör delas av andra och resultaten måste kunna utvärderas. Innebär Skolverkets synsätt rent konkret att min egenkomponerade kulturvecka i Malaga under sportlovet, min fortbildning på Cervantesinstitutet i juni varje år eller Comeniuskursen i Santiago de Compostela sommaren 2012, inte har något reellt värde för mina elever och min undervisning, eftersom detta är saker jag gjort på egen hand och inte är så enkla att utvärdera på ett objektivt sätt?

Huddinge kommuns centrala konferenser för grundskolan har de senaste tio åren försökt råda bot på många av de problem skolan brottas med vad gäller undervisning och bedömning. Det är givetvis mycket bra att kommunen har en plan för likvärdighet, men dessa konferenser kommer aldrig kunna ge mig varken den språkliga eller den omvärldsfortbildning jag behöver. Och kanske är det speciellt med främmande språk, att vi kontinuerligt behöver åka utomlands för att hålla oss à jour? Det är ju bara att lyssna på radio och höra klipp från 70- eller 80-talen för att förstå hur mycket svenskan utvecklas sedan dess, och med språket även samhället.

Detta i sin tur leder till frågan; har kommunen/staten något ansvar för att vi språklärare får denna fortbildning? Hitintills konstaterar jag att de inte tar något ansvar, eftersom de inte erbjuder denna typ av fortbildning jag efterfrågar. Och framför allt borde staten ta ett ansvar, med tanke på likvärdigheten. Sedan har vi bristen på behörighet som finns i mitt ämne. Jag går in på Skolverkets tjänst SIRIS och läser att det är 57,2% behörighet i spanska på högstadiet, åk 7-9, i landet. Dessa siffror kan knappast vara glädjande för någon och vore det då inte bra om vi behöriga lärare fick en riktigt attraktiv fortbildning för att få oss att stanna i yrket och inte minst attrahera nya lärare? Allt har förstås ett pris, men har Sverige råd att inte ha utbildade lärare som undervisar de barn som ska styra landet i framtiden?

Om nu Skolverket tycker att det är viktigt att vi lärare gör samma saker, varför lägger de inte upp en språkfortbildning, utifrån Lgr 11 i t ex. Frankrike, Spanien och Tyskland som alla behöriga moderna språklärare kan söka, utifrån vissa givna, enkla kriterier? Mina kollegor och jag ska inte behöva skapa något projekt som i nuvarande Comenius+ som tar en enorm tid att skriva ihop och som man kanske ändå inte får. Det ska räcka med att man har lärarlegitimation, och sedan får det väl bli lottning om intresset är stort. Fortbildningen skulle kunna genomföras på sportlov, påsklov och sommarlov och kompas bort mot den fortbildningstid vi annars har.

Och håller ni inte med, nog är det värt att våga drömma om en fortbildning där Skolverket garanterar kvaliteten, så att den blir allmängiltig och mätbar? En språkfortbildning som vi moderna språklärare tycker är rolig och utvecklande, samt våra kommuner och rekoterer förstår nyttan av.

I have a dream…

/Helena Swahn, lärare på Kvarnbergsskolan, Huddinge


Arabisk rikskonferens i Huddinge

Språket är nödvändigt för människan och samhället. Det är en viktig del av vår identitet. Ett sätt som hjälper oss att tänka, tala och förklara våra tankar för omvärlden. Därför är det också väldigt viktigt för skolan och oss att visa intresse, uppskattning och respekt för det språk barnen har med sig när de kommer till Sverige.

Den första konferensen om det arabiska språket som modersmål hölls i 1999 i augusti i Sörmland. Nu i den 12:e maj ska konferensen hållas i Huddinge kommun för första gången. Hittills har 144 modersmålslärare i arabiska från 42 olika kommuner anmält sig till den. Syftet med dessa konferenser är att presentera, diskuter och finna nya lärometoder för att lära arabiska som modersmål.

Syftet med konferensen är även:

  • Att fördjupa samarbetet och knyta kontakter kollegor emellan.
  • Att erbjudas möjlighet till erfarenhetsutbyte kring metodiska och pedagogiska frågor till nytta för undervisningen.
  • Att förbättra nätverket mellan verksamma arabiska modersmålslärare.

För mer information, klicka på länken nedan:
http://konferens.arabiskaskolan.se

Den första konferensen ämnad åt arabiska som modersmål hölls i 1999 i Sörmland. Detta ledde till skapandet av den elektroniska sajten ”Tema modersmålet” året 2000. Efter denna konferens, hölls det en konferens varje år. Vanligtvis hölls konferenserna i Sverige, förutom i 2008, då konferensen hölls i Syrien.

För mer information, klicka på länken nedan:
https://www.youtube.com/watch?v=7YcrIFZ-8mY&feature
/Jabbar Ziadi
KÖF i modersmål


Vilka förmågor behöver våra barn i framtiden?

Jag har funderat mycket på vad som är nödvändiga kunskaper och färdigheter vi bör ge våra barn för att klara av en framtid som vi inte vet något om. Nu när programmering blir ett måste i skolan, matematiktimmarna har utökats och när digitalisering kommer in i flera ämnens kursplan, kan jag inte låta bli att fundera på om det är rätt saker vi satsar på. Är inte det de färdigheter vi vuxna saknar idag och har väldigt lite med det vad som kommer att krävas av våra barn om 10- 15 år?

Enligt en artikel i The Guardian (från den 30 mars i år) ställer sig journalisten Christina Petersson frågan om vilka färdigheter som kommer att vara nödvändiga för att klara av arbetsmarkanden i framtiden. En arbetsmarknad där ca 30% av jobben som finns nu kommer att försvinna (siffra för England).

Hon kommer fram till att det troligen är kreativitet, nyfikenhet, flexibilitet, problemlösning, kritiskt tänkande som är de förmågor som bör utvecklats. Färdigheter och förmågor som du bara kan utveckla fullt ut genom konst och konsthantverk. Visst är kunskaperna i matematik, teknik och programmering viktiga men hon tror inte att enbart dessa kunskaper är tillräckliga för att utveckla de nya jobb som behövs.

När jag läste artikeln i The Guardian kom jag att tänka på ett forskningsreportage jag läste för ett tag sedan i tidningen Modern Psykologi från 2017. Reportaget handlar om handens betydelse för utvecklingen av hjärnan. Forskning har visat att handen har haft stort betydelse för utvecklingen av hjärnan, språkligt, kognitivt och emotionell.

Nu när jag tänker vidare så har vi i den svenska skolan en bra blandning av ämnen som utvecklar en bredd av förmågor. Jag blir mer och mer övertygad om att om kreativitet, nyfikenhet, m m är förmågor som ska utvecklas och om handen har så stor betydelse för hjärnans utveckling så har vi som är lärare i praktiskestetiska ämnen skolans viktigaste ämnen! Så sträck på er kollegor vi gör stor skillnad för våra elevers utveckling.

/Marcela Astudillo
Kommunövergripande förstelärare i ämnet slöjd