Betydelsen av delaktighet

Jag heter Åsa Damberg och har uppdrag som kommunövergripande förstelärare för grundsärskolan. Detta är mitt första tillfälle att skriva i denna blogg eftersom jag varit föräldraledig. 

Jag vill inleda med några rader om vad det kan innebära att arbeta som pedagog/lärare i grundsärskolan. De elever vi möter i grundsärskolan når inte målen i grundskolan och har en intellektuell funktionsnedsättning. Att ha en intellektuell funktionsnedsättning innebär bl.a. svårigheter att klara sitt vardagsliv, lära sig, tillämpa den kunskap man tillägnat sig och bearbeta information.

Vi som arbetar i grundsärskolan måste ha god kännedom om våra elever och anpassa vår undervisning så att förmågor såsom att lösa problem i vardagen, söka information, inta ett kritiskt förhållningssätt och utveckling av den språkliga förmågan får ta mycket plats.

Varför är då dessa förmågor så viktiga då? Jo, utvecklingen av dessa förmågor är viktiga för det fortsatta lärandet och för att bli så delaktig man kan i samhället och dess utbud. Det krävs av oss som aktiva deltagare i dagens informationssamhälle att vi har utvecklat dessa förmågor. Vi har som lärare i grundsärskolan ett komplext arbete att hitta de mest lämpliga metoderna och strategierna för de specifika situationerna som vi ska undervisa i och för att stödja våra elever i deras utveckling på bästa sätt!

Tankarna inför denna blogg har varit många, så jag valde att ta hjälp av den arbetsgrupp jag nu arbetat med i snart 10 år nu, NÄRO (NÄtverk Rektors Områden). När jag frågade NÄRO om uppslag för att skriva det här blogginlägget kom det fram många förslag på innehåll som engagerar och känns viktiga för oss som arbetar i grundsärskolan.

De största frågorna var:

  • Vilka kunskaper finns om eleverna som går i grundsärskolan och vad får det för konsekvenser för våra elever och deras framtid? Samhället och offentliga lokaler är inte alltid tillgängliga för våra elever, men med bildstöd och andra små medel skulle fler platser/miljöer i vårt samhälle kunna bli mer inkluderande.
  • Våra elever vill och behöver delta i större sociala sammanhang än vad vi i grundsärskolan kan erbjuda dem. Vi skulle vilja se en utveckling av undervisningen mot en mer inkluderande undervisning (än den vi har idag), där eleverna i behov av särskilt stöd får delta i fler aktiviteter än idag på sina villkor. Hur får vi till det?

Våra elever har som alla andra en önskan om att få vara delaktiga i samhället och skolan. Att vara segregerad i många situationer är inte alltid så utvecklande. Våra elever behöver få vara delaktiga i de situationer de kan och med det stöd de behöver för att utvecklas på bästa sätt.

Frågorna är många och komplexa, men det vi och jag hela tiden kommer tillbaka till är vikten av delaktighet eller inkludering på olika sätt och i olika sammanhang. Att få vara en del av något är så viktigt både för att tillsammans med andra utvecklas mot uppställda mål och inte minst få vara en del av en gemenskap/socialt nätverk som bidrar till människors känsla av identitet, ger trygghet och stöd för den som behöver detta.

Efter mötet med NÄRO reflekterar jag också över samtalet för dagen; vilka kunniga och engagerade kollegor jag har och med engagemang och reflektion kan man komma långt har forskning visat. De samtal som jag tagit del av en gång/månad över åren har bidragit till mitt eget tänkande och utvecklande av undervisningen på många olika sätt.

Jag vill avsluta med att tacka mina kollegor i NÄRO för ert bidrag till att utveckla lärandet och vår gemensamma grund i Huddinge kommuns grundsärskolor.

// Åsa Damberg
Kommunövergripande förstelärare för grundsärskolan


Det här med hjärnan är nåt att tänka på…

Den enskilt viktigaste faktorn för hur mycket en elev faktiskt lär sig i klassrummet handlar om läraren. Det är en svindlande tanke! Jag!? (saknar en skräckslagen emoji här, känner jag)

Samtidigt gör det vardagen enormt spännande. Jag känner mig viktig. Jag kan ju påverka väldigt många unga människors…eh…jaa, liv, faktiskt.

I slutet av 90-talet, när min lärarkarriär började, fanns det inte mycket forskning som stöd för uppdraget och metodik/pedagogikundervisningen på högskolan bestod uteslutande av beprövad erfarenhet. Idag är det annorlunda och vi har en hel del ”tung” forskning att luta oss mot. Vi har mycket stöd att tillgå när det kommer till att skapa ett optimalt lärande i klassrummet.

Egentligen borde ju detta räcka, kan man tycka men… sen finns det ju annan forskning som också är relevant för barns inlärning. Jag tänker på hjärnan. Den spelar en inte helt oviktig roll i sammanhanget.

Så jag tänker ägna hjärnan några rader.

”Det viktigaste att ta till sig är att hjärnan är formbar”
Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap, KI

I skolan kan det vara känsligt att prata om arbetsminne eftersom det i många sammanhang ses som något medfött och icke påverkbart. Men forskningen säger något helt annat. Något fantastiskt upplyftande; Träna din hjärna och den kommer att utvecklas!

Vi vet sambandet mellan ADHD och ett lägre arbetsminne, eftersom arbetsminnet kan kopplas ihop med koncentrationsproblematiken. Forskning visar att träning av arbetsminnet förbättrar koncentrationsförmågan.

Läs den meningen igen.

Alltså, wow.

Forskning visar också att arbetsminne och matematisk prestation har ett starkt samband. MATTE!? Men! Vänta nu. Svenska elever måste ju bli bättre på matte!

Ska vi ägna oss åt hjärnjympa alltså? Lätt omodernt, känns det som? Men, trots allt, finns det det som talar för att vi kanske skulle ha en del att vinna på det. Och kan hjärnjympa påverka den matematiska prestationen så KAN det vara värt ett försök…

Fast ändå. Om vi nu ska prioritera matematiken för att höja elevernas resultat är det nog ändå bäst att lägga in en till timme matematik i timplanen. Och sen ännu lite till.

Men, PONERA, att vi skulle prova att angripa de bristande matematikkunskaperna i skolan genom att träna arbetsminnet, alltså, köra ordentliga work-outpass för hjärnan. Hur skulle vi då gå till väga?

Tja, de två första råden vi får av de svenska hjärnforskarna Klingberg och Bergman Nutley är genom att:

  1. spela instrument
  2. konditionsträning

Ojsan, hoppsan. Det låter märkligt. Musik och idrott!!? (saknar den där skräckslagna emojin igen!)

Men näääe, väl? Vi slänger in en till timme matematik istället. Det känns tryggt. 

/Agneta Höglund, kommunövergripande förstelärare i musik


I have a dream

Jag har under lång tid tänkt på det här med fortbildning, då jag ser mina årliga besök i Spanien som det som ger mest för att skapa den glädje jag behöver för att känna tillfredsställelse i jobbet. Trots att dessa besök oftast bekostas av mig och är semesterresor, kan jag inte koppla bort tankarna på min undervisning när jag är där. Kanske vågar jag till och med drista mig att säga att det är dessa besök som frambringar lusten jag behöver för att orka med skolans alla utmaningar. Mitt sätt att tänka avspeglar sig dock inte i hur Skolverket ser på fortbildning, eftersom fortbildning bör delas av andra och resultaten måste kunna utvärderas. Innebär Skolverkets synsätt rent konkret att min egenkomponerade kulturvecka i Malaga under sportlovet, min fortbildning på Cervantesinstitutet i juni varje år eller Comeniuskursen i Santiago de Compostela sommaren 2012, inte har något reellt värde för mina elever och min undervisning, eftersom detta är saker jag gjort på egen hand och inte är så enkla att utvärdera på ett objektivt sätt?

Huddinge kommuns centrala konferenser för grundskolan har de senaste tio åren försökt råda bot på många av de problem skolan brottas med vad gäller undervisning och bedömning. Det är givetvis mycket bra att kommunen har en plan för likvärdighet, men dessa konferenser kommer aldrig kunna ge mig varken den språkliga eller den omvärldsfortbildning jag behöver. Och kanske är det speciellt med främmande språk, att vi kontinuerligt behöver åka utomlands för att hålla oss à jour? Det är ju bara att lyssna på radio och höra klipp från 70- eller 80-talen för att förstå hur mycket svenskan utvecklas sedan dess, och med språket även samhället.

Detta i sin tur leder till frågan; har kommunen/staten något ansvar för att vi språklärare får denna fortbildning? Hitintills konstaterar jag att de inte tar något ansvar, eftersom de inte erbjuder denna typ av fortbildning jag efterfrågar. Och framför allt borde staten ta ett ansvar, med tanke på likvärdigheten. Sedan har vi bristen på behörighet som finns i mitt ämne. Jag går in på Skolverkets tjänst SIRIS och läser att det är 57,2% behörighet i spanska på högstadiet, åk 7-9, i landet. Dessa siffror kan knappast vara glädjande för någon och vore det då inte bra om vi behöriga lärare fick en riktigt attraktiv fortbildning för att få oss att stanna i yrket och inte minst attrahera nya lärare? Allt har förstås ett pris, men har Sverige råd att inte ha utbildade lärare som undervisar de barn som ska styra landet i framtiden?

Om nu Skolverket tycker att det är viktigt att vi lärare gör samma saker, varför lägger de inte upp en språkfortbildning, utifrån Lgr 11 i t ex. Frankrike, Spanien och Tyskland som alla behöriga moderna språklärare kan söka, utifrån vissa givna, enkla kriterier? Mina kollegor och jag ska inte behöva skapa något projekt som i nuvarande Comenius+ som tar en enorm tid att skriva ihop och som man kanske ändå inte får. Det ska räcka med att man har lärarlegitimation, och sedan får det väl bli lottning om intresset är stort. Fortbildningen skulle kunna genomföras på sportlov, påsklov och sommarlov och kompas bort mot den fortbildningstid vi annars har.

Och håller ni inte med, nog är det värt att våga drömma om en fortbildning där Skolverket garanterar kvaliteten, så att den blir allmängiltig och mätbar? En språkfortbildning som vi moderna språklärare tycker är rolig och utvecklande, samt våra kommuner och rekoterer förstår nyttan av.

I have a dream…

/Helena Swahn, lärare på Kvarnbergsskolan, Huddinge


Arabisk rikskonferens i Huddinge

Språket är nödvändigt för människan och samhället. Det är en viktig del av vår identitet. Ett sätt som hjälper oss att tänka, tala och förklara våra tankar för omvärlden. Därför är det också väldigt viktigt för skolan och oss att visa intresse, uppskattning och respekt för det språk barnen har med sig när de kommer till Sverige.

Den första konferensen om det arabiska språket som modersmål hölls i 1999 i augusti i Sörmland. Nu i den 12:e maj ska konferensen hållas i Huddinge kommun för första gången. Hittills har 144 modersmålslärare i arabiska från 42 olika kommuner anmält sig till den. Syftet med dessa konferenser är att presentera, diskuter och finna nya lärometoder för att lära arabiska som modersmål.

Syftet med konferensen är även:

  • Att fördjupa samarbetet och knyta kontakter kollegor emellan.
  • Att erbjudas möjlighet till erfarenhetsutbyte kring metodiska och pedagogiska frågor till nytta för undervisningen.
  • Att förbättra nätverket mellan verksamma arabiska modersmålslärare.

För mer information, klicka på länken nedan:
http://konferens.arabiskaskolan.se

Den första konferensen ämnad åt arabiska som modersmål hölls i 1999 i Sörmland. Detta ledde till skapandet av den elektroniska sajten ”Tema modersmålet” året 2000. Efter denna konferens, hölls det en konferens varje år. Vanligtvis hölls konferenserna i Sverige, förutom i 2008, då konferensen hölls i Syrien.

För mer information, klicka på länken nedan:
https://www.youtube.com/watch?v=7YcrIFZ-8mY&feature
/Jabbar Ziadi
KÖF i modersmål


Vilka förmågor behöver våra barn i framtiden?

Jag har funderat mycket på vad som är nödvändiga kunskaper och färdigheter vi bör ge våra barn för att klara av en framtid som vi inte vet något om. Nu när programmering blir ett måste i skolan, matematiktimmarna har utökats och när digitalisering kommer in i flera ämnens kursplan, kan jag inte låta bli att fundera på om det är rätt saker vi satsar på. Är inte det de färdigheter vi vuxna saknar idag och har väldigt lite med det vad som kommer att krävas av våra barn om 10- 15 år?

Enligt en artikel i The Guardian (från den 30 mars i år) ställer sig journalisten Christina Petersson frågan om vilka färdigheter som kommer att vara nödvändiga för att klara av arbetsmarkanden i framtiden. En arbetsmarknad där ca 30% av jobben som finns nu kommer att försvinna (siffra för England).

Hon kommer fram till att det troligen är kreativitet, nyfikenhet, flexibilitet, problemlösning, kritiskt tänkande som är de förmågor som bör utvecklats. Färdigheter och förmågor som du bara kan utveckla fullt ut genom konst och konsthantverk. Visst är kunskaperna i matematik, teknik och programmering viktiga men hon tror inte att enbart dessa kunskaper är tillräckliga för att utveckla de nya jobb som behövs.

När jag läste artikeln i The Guardian kom jag att tänka på ett forskningsreportage jag läste för ett tag sedan i tidningen Modern Psykologi från 2017. Reportaget handlar om handens betydelse för utvecklingen av hjärnan. Forskning har visat att handen har haft stort betydelse för utvecklingen av hjärnan, språkligt, kognitivt och emotionell.

Nu när jag tänker vidare så har vi i den svenska skolan en bra blandning av ämnen som utvecklar en bredd av förmågor. Jag blir mer och mer övertygad om att om kreativitet, nyfikenhet, m m är förmågor som ska utvecklas och om handen har så stor betydelse för hjärnans utveckling så har vi som är lärare i praktiskestetiska ämnen skolans viktigaste ämnen! Så sträck på er kollegor vi gör stor skillnad för våra elevers utveckling.

/Marcela Astudillo
Kommunövergripande förstelärare i ämnet slöjd


Ansvar, engagemang och kämparglöd

Utan att veta vem du är som läser det här, vill jag säga dig:
– Du gör ett fantastiskt jobb och var stolt över din insats som lärare! Du är modig och stark som varje dag tar ditt ansvar, ditt engagemang och din kämparglöd med dig in i klassrummet och ger av dig själv till dina elever! Tack för att du valde att bli lärare!

Jag vill dela med mig av allt, till alla! Jag vill att alla ska få möjlighet att uppleva det jag får uppleva. Åter igen har jag haft ynnesten att få delta i djupgående pedagogiska diskussioner med kompetenta kollegor. Om och om igen väcks tanken på hur mycket samtalet utvecklar mina tankar. Vygotskys idé om att vi lär tillsammans känns mer och mer närvarande i mitt eget kunskapsinhämtande.

Visst är det så att mina egna reflektioner är viktiga, men i det är i samspråk med andra som tanken utvecklas ytterligare ett (eller många) steg. Vilka möjligheter till kollegialt lärande har du?

Jag har fått förmånen att läsa ”De fem stora inom skolforskning: Fullan – Hattie – Timperley- Wiliam – Dweck, av Jesper Ersgård. Själva läsningen är otroligt inspirerande, men det är samtalen efteråt som fyller det jag läst med djupare tankar och leder till utveckling att ta med in i klassrummet.

Idag har diskussionen i gruppen med kommunövergripande förstelärare rört sig bland stora frågor, som emellanåt känns övermäktiga, men som efter en del stötande och blötande, ändå går att ta sig an och se hur vi och lilla jag kan börja nysta för att göra skolvärlden lite bättre, ett steg i taget.

Michael Fullan ställer sig frågan; Vad behöver förändras i vårt skolsystem? Jahaja… nämen det känns ju som om det bör hamna på mitt bord, eller? Men, varför inte? Tänk om jag och mina fantastiska kollegor kan stötta pedagoger och övrig skolpersonal att ta ett enda steg för att förändra vårt system lite, lite i taget. Allt vi säger och allt vi gör påverkar någon någonstans.
I Hatties kapitel står det på sida 67 ”När lärare lägger handen på dörrhandtaget in till klassrummet och ska gå in till en lektion med sina elever, måste läraren tänka: Nu ska jag gå in och förändra dessa människors liv.” och ”….. så elever , föräldrar , politiker , rektorer alla ett gemensamt ansvar och måste hjälpa till – men allt står och faller med oss lärare.”
Båda dessa citat ter sig något skrämmande, eller något befriande, beroende på vilken synvinkel vi väljer. Antingen; – Tjihoooo! Vilket fantastiskt jobb jag har som får den här möjligheten att ge så mycket till så många och påverka så mångas framtid! Eller; – Å nej! Hur ska jag klara av att leverera något som är tillräckligt bra för att med säkerhet föra dessa individer framåt? Vilken infallsvinkel väljer du?

Erfarenheten har lärt mig att det finns massor av tvivel lite var till mans inom lärarkåren. Ofta kretsar det kring tillit till eget kunnande, kompetens och varför låter det som om alla andra lyckas men inte jag… Hur kan vi förändra det och ge varandra stödet vi såväl behöver? Hur får vi till det där öppna klimatet det pratas så mycket om, men som tyvärr emellanåt lyser med sin frånvaro?

Många av mina tankar efter dagens diskussion har kretsat kring hur jag kan stötta mina kollegor att känna lite större säkerhet. Många gör ett fantastiskt jobb men har ändå en låg professionell självkänsla.

Så åter igen, utan att veta vem du är som läser det här, vill jag säga dig:
– Du gör ett fantastiskt jobb och var stolt över din insats som lärare! Du är modig och stark som varje dag tar ditt ansvar, ditt engagemang och din kämparglöd med dig in i klassrummet och ger av dig själv till dina elever! Tack för att du valde att bli lärare!

Med varmaste hälsningar

Ulrika Wijkmark
Speciallärare, Ängsnässkolan
Kommunövergripande förstelärare i sv/sva.


”Allt du gör kan användas till din fördel.”

För några år sedan var jag på en föreläsning – jag kommer tyvärr inte ihåg vad föreläsaren heter – som handlade om konsten att bedöma formativt, hela tiden. Han pratade om att han alltid sa till sina elever att ”allt du gör kan användas till din fördel”.

Jag kommer ihåg att jag gick och funderade på det citatet när jag gick från föreläsningen. Hans elever gick visserligen på gymnasiet, men det borde väl vara samma sak med yngre elever?

är jag kom till jobbet dagen efter diskuterade jag citatet med några kollegor.

-Nja, sa en kollega, ”allt du gör”…ska de aldrig få slappna av?

-Hmmm, funderade en annan kollega, du får väl fråga eleverna vad de tycker.

Bra idé! Jag tog med mig citatet till klassen.

-Betyder det att allt vi gör kan användas till vår nackdel? undrade en kille.

-Nej, sa jag. Verkligen inte. Däremot borde det betyda att du kan råka säga något bra vid något tillfälle som kanske inte ens är på en lektion, men det räknas ändå.

Det gillade klassen och de tog itu med uppgiften direkt; att implementera vårt nya klasscitat. Några gjorde en skylt som de satte upp längst fram i klassrummet. Våra IT-ansvariga (de elever som tagit på sig att vara ansvariga för vår klassblogg) skrev in citatet på framsidan på bloggen.

Sedan var det bara att börja tänka utifrån att ”allt man gör kan användas till ens fördel”.

Innebar detta någon förändring i mitt arbetssätt? Nja. Innebar detta någon förändring i mitt tänkande kring bedömning? Ja, absolut!

Jag blev bättre på att använda alla lärtillfällen till ett bedömningstillfälle, utan att göra det till ett stressmoment för eleverna. Jag tror att vi lärare är experter på att få eleverna att stressa upp sig. Alla dessa elever med ont i magen och sömnproblem är levande bevis på detta. Vi stressar upp både elever och oss själva (och förstås föräldrarna) med läxor, läxförhör, prov och redovisningar.

Nu började jag mer och mer lägga märke till alla tillfällen som eleverna bjöd på: en fredagseftermiddag när de hetsigt diskuterade (på engelska förstås) vems tur det var att vara bingoutropare. En rast när en annars väldigt tystlåten elev kom fram och berättade (återigen på engelska) att hon i helgen hade besökt London tillsammans med sin mamma. Eller när vi var inne i stan för att göra ett studiebesök och en turist kom och frågade efter en vägbeskrivning och två elever med mycket möda, men med en oerhörd noggrannhet, beskrev vägen till Gröna Lund.

Allt du gör kan användas till din fördel. Alla dessa tillfällen är exempel på ”muntliga och skriftliga framställningar av olika slag” där ”eleven kan formulera sig enkelt, relativt tydligt och relativt sammanhängande” vilket är ett av våra kunskapskrav i engelska (Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011). Och detta helt utan att eleven tänkte ”Oj, nu blir jag bedömd, nu måste jag anstränga mig.”

En nuvarande elev frågade mig efter att ha känt mig i några månader varför vi inte haft några prov.

-Vad menar du med prov? undrade jag.

-Det vet du väl vad prov är, sa eleven.

-Nja, berätta, sa jag.

Eleven funderade en stund innan han sa:

-Alltså, man får ett prov, alltså några papper där man ska skriva svar på några frågor, och så rättar läraren det och så får man tillbaka provet och då har man fått poäng.

Ordet poäng sa han med eftertryck.

-Aha, sa jag. Och vad gör man sen?

Eleven funderade en stund.

-Lägger det i lådan. Visar föräldrarna.

Spridda skratt i klassrummet.

-Eller hur, sa en annan elev. Som att du visar föräldrarna.

Jag gjorde ett nytt försök:

-Varför är dessa prov viktigare än de förhör vi har varje måndag? (Vi brukar på olika sätt kolla av/diskutera/fundera på vad vi gjorde veckan innan.)

-Ähhhh…för att de är prov?

Hmmm, tänkte jag. Vi har alltså lärt våra elever att prov är viktigare än ”vanliga” lektioner. Det blev en intressant diskussion i den här klassen där jag återigen fick påminna om att allt man gör kan användas till ens fördel och att det är minst lika viktigt att vara delaktig i en helt vanlig diskussionsövning som att göra bra ifrån sig på en skrivuppgift eller ett förhör.

En gammal elev som kom och hälsade på för ett par veckor sedan talade om att hon hade berättat om vårt citat för sin nya lärare som då gjorde en skylt som hon satte upp i klassrummet. Kul, tänkte jag, att våra tankar ger ringar på vattnet. Och kul att min gamla elev valde att berätta om det. Det måste väl betyda att hon tyckte att det var viktigt, att det var bra?

Jag är lite ledsen att jag inte kommer ihåg namnet på den föreläsare som inspirerat till ett av mina viktigaste klasscitat och jag hoppas att jag en dag kommer springa på honom så att jag kan tacka för en inspirerande föreläsning.

Soliga vårhälsningar från
Cissi Söderlund,
grundskollärare Snättringeskolan och
kommunövergripande förstelärare i engelska


”Hur sjutton kan det där vara ett E!?”

Puh!

Axlarna ned.

Samla tankarna.

Sitter på tåget på väg hem efter den centrala konferensen. Försöker att för mig själv utvärdera eftermiddagens innehåll och utfall.

Hur gick det där egentligen? Blev det för stressigt? Hann vi diskutera igenom progression och bedömning ordentligt? Räckte fikabrödet? Vad tyckte de om de språkutvecklande övningarna?

Äh, jag tjuvkikar lite. Bläddrar snabbt igenom utvärderingarna på telefonen. Jag hade en fin känsla i kroppen efter konferensen och den verkar ha bekräftats av utvärderingarna. Både jag och Elisabeth Lindberg (tidigare kollega) har ju upprepat det här mantrat sedan vi startade implementeringsarbetet:

Vilket j*vla go och kompetens det finns i idrottslärargruppen!

Vi lyssnar, diskuterar, producerar och ifrågasätter. Vi bedömer, betygsätter och värderar. Allt detta leder till en ökad likvärdighet, förståelse, samsyn och samhörighet bland oss idrottslärare i Huddinge kommun.

Vi har sedan 2011 haft fokus på områdena: bedömning, undervisning och progression. Utifrån det arbete vi har gjort med dessa områden så är det alltid intressant att läsa den senaste forskningen som behandlar just dessa tre områden. De senaste åren har det forskats flitigt inom idrott och hälsa och framförallt om undervisning, likvärdighet samt betyg och bedömning (Se fyra rapporter/avhandlingar längst ned på sidan).

I början av året släpptes Lena Svennbergs avhandling som behandlar vad lärare värderar när de sätter betyg och hur deras bedömningar förändrats efter det att Lgr11 kom. Avhandlingen visar bland annat att på svårigheter som lärare ställs inför i termer av att bedöma rörelsekvaliteter i ämnet samt hur dessa kvaliteter ska formuleras och kommuniceras till eleverna.

I rapporten Lärares förtrogenhet med betygssättning från 2016 framhåller forskarna att lärarnas förtrogenhet med vad som utgör en grund för betygen varierar. Denna variation utgör också en utmaning vad gäller likvärdig betygssättning. Författarna betonar vikten av att stärka ett professionellt språk om bedömning. Diskussioner om bedömning bör dessutom vara kopplade till styrdokument, vila på vetenskaplig grund samt beprövade erfarenheter.

Jag gör direkta kopplingar till vår centrala konferens som delvis berörde elevernas rörelsekvaliteter. Det är så otroligt viktigt att vi faktiskt sätter ord på vad vi bedömer, hur vi bedömer det och vilka kvalitetsskillnader en kan se i bedömningen. Det kollegiala, professionella språket är ett väldigt viktigt verktyg för att kontinuerligt arbeta med likvärdighet!

Under den centrala konferensen tittade vi på elevexempel från när elever utför motorikstationer. Uppgiften för grupperna var sedan att diskutera elevexemplet och sedan betygsätta det.

Efter gruppdiskussionen utbrister en lärare något i stil med (ej citat):

Hur sjutton kan det där vara ett E!? Det där är för mig ett A alla dagar i veckan!

En annan skulle kanske se detta som ett exempel på att vi ligger väldigt långt ifrån varandra när en lärare bedömer ett elevexempel som ett E medan en annan bedömer det som ett A. Själv står jag längst fram och känner att det inte blir bättre än så här! Vi sätter ord på vad, hur och varför vi bedömer olika och vi både vågar och vill dela våra tankar med varandra.

Det är så vi närmar oss varandra och det är så vi arbetar för en likvärdig undervisning!

______________________________________________________________________________

Forskning inom idrott och hälsa med fokus på bedömning, likvärdighet och undervisning


Sakernas tillstånd och brist på vakuum

Sedan Lgr 11 infördes har estetiska ämnen i gymnasiet gått från att ha varit ett obligatoriskt kärnämne, estetisk verksamhet, till att ha blivit något som kan väljas inom elevens individuella val. Samtidigt har meritpoäng införts vilket har medfört att elever har valt strategiskt, de har valt bort estetiska ämnen till förmån för meriterande ämnen. Sammantaget har det här bidragit till att färre elever har haft estetiska ämnen på gymnasiet. Det har i sin tur lett till att vissa skolor lagt ned de estetiska kurserna. Parallellt har estetiska programmets elevunderlag minskat.

Skolorna tystnar. Utställningar, dans-, teater- och musikframträdanden minskar vilket gör att eleverna i allt mindre utsträckning kommer i kontakt med dessa uttryck. De estetiska ämnena har blivit alltmer marginaliserade!

Budskapet har varit tydligt, estetiska ämnen är mindre viktiga och kanske har konsekvenserna sipprat ner till grundskolan och även påverkat samhället i övrigt. Är det något vi har märkt när det gäller tilldelning av resurser i skolan, elevernas inställning i klassrummet, föräldrarnas bristande fokus på estetiska ämnen under utvecklingssamtalet?

Nu tycks dock en vändning vara på väg för samtidigt har andra signaler kommit från regeringens sida som handlar om en stolthet över det svenska design- och musikundret. En vilja till att stötta och uppmuntra den oväntade tillväxtsektorn, design- och musikindustrin, har uttryckts. På senare tid talas det också om det svenska spel-undret. Är det verkligen fråga om under? Kommer framgångarna ur ett vakuum? Kan det vara så att Kulturskolan, Estetiska programmet och Elevens val med estetiska profiler i grundskolan, tillsammans har utgjort plantskola? Är det inte sant att framtiden börjar i skolan?

I och med Miljöpartiets förslag till att återinföra estetiska ämnen som obligatoriska på samtliga program har Gymnasieutredningen ”En skola för alla” utrett frågan och kommit fram till att mycket talar för förslaget. Man hänvisar bl.a till forskaren Professor Anne Bamford som visar på att estetiska ämnen har en stark ställning bland de länder som toppar utbildningsrankningen. Hennes sammanställning av relevant forskning visar bl.a. att estetiska och konstnärliga uttryck påverkar elevers lärande.

Ett problem som Gymnasieutredningen pekar på är konkurrensen om ämnestid på gymnasiet och svårigheten att minska ett obligatoriskt ämnes tid. Använd den fantastiska norska uppfinningen osthyveln till det!

Under tiden sedan Lgr 11 infördes har Centerpartiet och Liberalerna tänkt om, även de är nu för Miljöpartiets förslag och därmed finns en chans till majoritet i Riksdagen. Om förslaget blir verklighet kan reformen genomföras tidigast 2018.

Forskaren Dylan Wiliam inledde sin föreläsning i Norrtälje september 2015 med att med eftertryck tala om att de estetiska ämnena är viktigare än någonsin. Han kopplade dem till den nya typen av företag som kommer, med exempel som Google, Spotify och Facebook. Innovationsförmåga, entreprenörskap och kreativitet är något som eleverna har möjlighet att utveckla inom bild, musik, dans och teater. I Sverige har vi även ämnet slöjd som kan räknas hit.

Inom näringslivet är kreativitet och problemlösningsförmåga efterfrågat och stat och kommun hoppas på nästa stora uppfinning och nästa stora entreprenör som ska trygga landets framtid. Ja, ge oss tid!

Varje lärare som undervisar i Bild på grundskolan når ut till mellan låt säga 20-400 elever! Vi är viktiga, vi måste stärka bildämnet!

Ett litet steg på vägen är våra centrala konferenser och workshops i Bild! Nu har vi tagit ytterligare ett litet steg. Vi har börjat med workshops i Bild för åk 1-3 inklusive fritids. Premiären gick av stapeln den 21 februari med en inspirerande träff där deltagarna generöst delade med sig av lektionstips och annat utifrån det centrala innehållet i kursplanen och bildämnets syfte.
Vår nästa träff planeras till ht-17 med en workshop vars syfte är att prova på, diskutera och planera ett lektionsupplägg. Håll utkik efter inbjudan här på pedagoghuddinge.se!

Låt undrens tid vara förbi! Vi behöver reell tid! Och en osthyvel till gymnasiet!

Varma hälsningar

Yvonne Sonstrand
Kommunövergripande förstelärare i Bild


Reflektioner från central ämneskonferens i NO/TK

Huddinges centrala ämneskonferenser, som genomförs en gång per termin, ger oss ett unikt tillfälle att tillsammans med ämneskollegor diskutera vårt gemensamma läraruppdrag.

Denna gång byggde vi vidare på det språkutvecklande arbetssätt som påbörjats under tidigare centrala konferenser. Deltagarna hade i uppgift från den förra konferensen att välja och genomföra en av de modeller eller arbetssätt som vi pratade om då.

Många bra exempel lyftes i samtalsgrupperna och det var roligt att ta del av den breda kompetens som finns i kollegiet. Många hade behandlat begrepp på olika sätt och vi konstaterar åter att detta är en central del av det naturvetenskapliga kunskapsområdet.

Deltagarna fick även ytterligare ett exempel på hur vi kan jobba med de naturvetenskapliga begreppen, nämligen genom att parvis lösa korsord där den ena har de lodräta svaren och den andre de vågräta. Sedan gällde det att ge varandra ledtrådar om sina begrepp så att parkamraten kunde lösa det som fattas på sitt korsord. Många bra definitioner och förklaringar av naturvetenskapliga fenomen och begrepp hördes. Och vissa visade sig vara lite knepigare att förmedla än man kanske trott, varpå flera kreativa lösningar uppstod.

Vidare under konferensen behandlades den centrala förmågan att resonera. Vad innebär det i NO och teknik, vad ska man kunna resonera om och hur ska man kunna se olika kvaliteter i eller mellan resonemang?

I kunskapskraven för ämnena biologi, kemi, fysik och teknik står det att eleverna ska kunna utveckla och underbygga resonemang. Resonemangen ska med andra ord både utvecklas och underbyggas. Vad innebär det?
Om målet är att våra elever ska lära sig det så måste de ju under lektioner få träna på det. Som lärare ligger utmaningen i att planera lektioner med detta som mål. Vad kan vi ge våra elever för stöd, för verktyg i träningsfasen så att de tränas i och lär sig att resonera? Hur kan vi lärare träna oss i att planera för och bedöma elevernas resonemang? På centralkonferensen i NO- och teknik valde vi bl a att fokusera på just detta.

I grupper fick deltagarna i uppgift att arbeta med elevtexter i syfte att tillsammans med ämneskollegor vrida och vända på innebörden i “välutvecklade resonemang och väl underbyggda resonemang”. I kunskapskraven som vi utgick ifrån står det att resonemangen ska vara både utvecklade och underbyggda. Uppgiften bestod i att bedöma elevtexterna utifrån kunskapskravens E, C och A och därefter diskutera hur vi tränar eleverna i att utveckla och underbygga resonemangen, att utbyta ideér och erfarenheter.

Vi utgick från hur Skolverket presenterat innebörden i att utveckla ett resonemang i bedömningsanvisningarna till 2016 års nationella prov i NO. Där beskrivs utifrån vilka principer ett resonemang utvecklas. Man talar om att ett resonemang kan fördjupas och breddas.

Ett resonemang kan exempelvis fördjupas med hjälp av orden “det leder till”, det kan leda till” och “det kan i sin tur leda till”. Dessa sambandsord kan användas som ett skelett i uppbyggnaden av ett resonemang. Skolverket betonar vikten av att resonemangen ska hålla sig till naturvetenskapen, de ska vara korrekta och inte för allmänt hållna, se bild.

Att bredda ett resonemang är att resonera utifrån flera aspekter eller perspektiv. På samma sätt som orden “det leder till”, det kan leda till” och “det kan i sin tur leda till” kan användas för att fördjupa ett resonemang kan orden “å ena sidan” och “å andra sidan” användas för att bredda ett resonemang.

Grunden för att vi lärare ska kunna ge eleverna förutsättningar att att träna på att utveckla resonemang är ju att vi själva har definitionen klar för oss vad det innebär att utveckla ett resonemang och utifrån det planerar lektioner där eleverna får träna på att resonera och det var just detta som vi under konferensen tillsammans tränade på.

I kunskapskraven står ju även att resonemangen ska underbyggas. Vad innebär det då att underbygga ett resonemang och vilka verktyg kan vi ge till våra elever? Om vi använder samma strategi som ovan, att ge eleverna sambandsord som stöd för att bygga upp ett resonemang så är ord som “eftersom”, “för att” och “då” användbara för att underbygga ett resonemang. Ett exempel på hur ett resonemang skulle kunna börja är: “Fler och fler människor reser med flygplan “vilket leder till” större koldioxidutsläpp “eftersom…” som “i sin tur kan leda till” ökad växthuseffekt.

Dessa sambandsord är ju verkligen verktyg som vi lärare kan använda oss av då vi planerar undervisning med mål att eleverna ska utveckla förmågan att resonera utvecklat och underbyggt. Hur vi sedan skiljer på resonemang som är
– enkla och till viss del underbyggda
– utvecklade och relativt väl underbyggda
– välutvecklade och väl underbyggda
är något som vi måste fortsätta att träna på tillsammans med ämneskollegor.

Ett resultat av denna konferens är även att vi kikat på och kommit fram till ett förtydligande av den läsordningen i NO för åk 1-3. Där har vi försökt dela upp och förtydliga vissa områden närmare. Till exempel vad kring djurs och växters anpassningar till årstider samt livscykler vi gör i de olika årskurserna så att de tillsammans bildar en helhet av det centrala innehåll som ska behandlas i åk 1-3. Även andra punkter har förtydligats genom att tex ge förslag på vad man kan göra kring dem. Denna läsordning är har främst två syften, att främja likvärdighet inom kommunen samt att underlätta planeringsarbetet för undervisande lärare. Tanken är att vi gemensamt kan fylla på med mer förslag om bra undervisningstips inom respektive område. Det är dock viktigt i sammanhanget att påpeka att läsordningen som framtagits är ett förslag, och det är såklart ej tvingande på något vis att följa denna läsordning. Men många på konferensen tycktes dela uppfattningen att det är ett sätt för oss att utveckla undervisningen tillsammans. Den som är nyfiken på hur den mer detaljerade läsordningen ser ut hittar den i NO/teknik-mappen i GAFE där vi även successivt fyller på med annat gemensamt material. Har du tankar och önskemål om innehållet i mappen så hör av dig till oss.

Henrik Ek och Mariann Kuusivuori
KÖF NO/teknik