Att bygga på berg…

”Bygg inte hus på en sandig strand
Bygg inte hus på grus
Kanske verkar det okej
Men en dag du ångrar dej, du måste bygga huset en gång till”

 Så börjar en gammal härlig slagdänga som vi sjöng i barnkören när jag var liten. För att verkligen förtydliga innebörden så gestaltade vi texten yvigt och med inlevelse med hjälp av rörelser och ansiktsuttryck. Roligast var att gestalta ”en dag du ångrar dej”. Då fick man lov att knyta näven och se riktigt irriterad ut.
Just det, inte bygga hus på sand och grus. Då ångrar man sig. Så vad skulle hus byggas på då? Slutklämmen löd så här:

”Du måste bygga huset på ett berg
På en stadig grund som inte rubbar sig
För när stormen piskar på är du trygg i ditt hus ändå”

 Berg, it is. Hus ska byggas på berg. Enkelt! Då är jag trygg i mitt hus även om stormen piskar på. (Piskandet var för övrigt en annan favoritgestaltning där i barnkören på 80-talet!)
För en vecka sedan var jag på Musiklärarkonferens i Stockholm i två dagar. Två hela dagar där precis allt handlade om mig och min vardag! Jag är nu inne på mitt 18:e år som musiklärare i grundskolan och det där, som jag var på för en vecka sedan, har jag aldrig varit med om tidigare. Vilken kick! Direkt efter konferensens slut fick jag frågan av en kollega: ”Hur många poäng skulle du ge den?”

”En femma. Baske mig, fem Höglund-Poäng, av fem möjliga.”       HP HP HP HP HP
Så exalterad kan man bli efter att ha blivit påfylld med sådant som känns angeläget.
Det skulle kunna räcka med det. Den härliga känslan. Men sen kommer reflektioner och funderingar kring allt som sagts i två intensiva dagar. Precis som det ska vara.
Hur var det nu?
Johan Alm höll en inspirerande föreläsning om lärandematriser. Inte bedömningsmatriser. Lärande. Det är en viktig skillnad, vilket han var noga med att poängtera, även om själva syftet med de två varianterna är att tydliggöra de olika stegen i kunskapandet. Om bedömningsmatriser främst är ett stöd för lärare är lärandematriser ett verktyg för elevernas förståelse för vilket deras nästa steg i sitt kunskapande är/ska vara.
Ja, hurra! Tydlighet både för eleverna och för mig! Och det minskar dessutom arbetsbördan! Och det finns en hel del forskning i ämnet att luta sig mot. Topp! ”En stadig grund som inte rubbar sig”!

Vidare fick vi möta Olle Zandén, forskare och lektor i musikpedagogik, som talade om vårt (musiklärarnas alltså) tolkningsföreträde när det kommer till kunskapskraven; med musiken i fokus! I stort handlade det om att vi tillsammans ska professionalisera oss genom att ”samla ihop” våra subjektiva bedömningar. Han talade också om vikten av att undvika att prata betyg vid formativ återkoppling. Sen kom det; Undvik proletarisering! (Jag erkänner, jag fick googla) Han menar att skolan riskerar att bli utarmad av för mycket målstyrning och framhöll vikten av att vi som jobbar i skolan hela tiden måste samarbeta kollegialt med att utveckla yrkesspråk, beprövad erfarenhet och, det viktigaste av allt; INTE sträva efter objektiv och helt rättvis kunskapsmätning eftersom som det riskerar att trivialisera utbildningens innehåll.
Oj. Det var en mycket intressant och inspirerande föreläsning men jag måste erkänna att det snurrade till det lite; Skulle målstyrning leda till utarmande av undervisningen? Han menade att vi i vår dagliga verksamhet i mycket större utsträckning borde fokusera på de övergripande målen och inte stirra oss blinda på ämnets kursplan. Ja, kanske det? De övergripande målen kanske är överordnade mitt ämnes mål.
It makes sense.

Men, till syvende sist, står det där svart på vitt, vilka krav på kunskap jag behöver ställa på mina elever. Och allt det måste jag som lärare se till att hjälpa eleverna med. Fast inte bedöma objektivt… Jösses. Det är avancerat det här med att vara pedagog.

Här har jag reflekterat kring två föreläsningar. Hej! Jag har 8 till! Haha, nädå, det får räcka så för den här gången.
Men efter dessa två föreläsningar har jag lärt mig att:

  1. Lärandematriser med TYDLIGA MÅL är viktigt för elevernas lärande och motivation.
  2. För detaljerad målstyrning och dokumentation inom ämnen riskerar att utarma (proletarisera…) skolan

Paradoxalt? Jajamensan.
Det är ingen lätt uppgift vi har. Både det ena och det andra bygger på forskning och beprövad erfarenhet som ju är den där grunden vi ska bygga på. Den som inte rubbar sig.

/Agneta Höglund, Kommunövergripande förstelärare i musik

 


Att leda eller ledas?

I diskussioner kring pedagogiskt ledarskap har vi har stannat upp i denna fråga och tar nu chansen i vårt blogginlägg att dela med oss och förhoppningsvis väcka nya tankar. Vi har själva inte alla svaren, men ack så många frågor. Vi som filosoferar kring det här heter Pernilla Tostgård och Ulrika Wijkmark, kommunövergripande förstelärare i svenska och svenska som andraspråk.

I vårt pedagogiska ledarskap förväntas vi följa våra skolledare och samtidigt vara ledare för våra elever. Vi står i mitten och balanserar dagligen dessa två roller, oftast helt utan reflektion. Hur har vi formats för att hamna här? Det väcker tanken till nästa fråga.

Hur vill vi att våra elever ska formas? Vill vi forma ledare eller vill vi forma följare? I klassrummet som helhet strävas det ofta efter att hela gruppen följer pedagogen. När så inte görs är det lätt att vi pedagoger slarvigt, i stunden, stämplar eleven som stökig, har myror i brallan, är ofokuserad, respektlös och oengagerad. Alla har vi olika sätt att formulera vår frustration när eleven inte är följare av regler och instruktioner för ett  klassrum med arbetsro. Om de inte vill ledas är de så att de vill leda?
Kan vi ta tillvara den energi som dessa elever besitter och transformera den till framtida positiva ledaregenskaper? Eller vill vi bara ha följare och inga ledare?

Hur vill vi att våra elever ska formas? Vill vi forma ledare eller vill vi forma följare? Är det lätt att som pedagog falla in i mönstret att kalla eleven skötsam (följare) när den räcker upp handen, sitter still, frågar artigt kring instruktioner och alltid vill göra som pedagogen säger och är rädd att göra fel? Är det ett sätt att visa att de bara vill ledas eller har de ett val?
I visionen vill vi att alla eleverna ska utveckla förmågorna att leda och ledas. Hur får vi till växelverkan i klassrummet där eleverna leder och låter sig ledas? Hur undervisar vi så att vi ger eleverna möjlighet att växa sig starka i båda sina roller?
I livet utanför och efter skolan kommer inte det det ena eller det andra att prioriteras.Att kunna växla mellan dessa behöver ske friktionsfritt i ett samhälle där alla förväntas att ständigt förhålla sig till ny information och nya omständigheter.
/Pernilla och Ulrika


Tankar från en kommunövergripande förstelärare i engelska

För två år sedan när jag sökte jobbet som kommunövergripande förstelärare i engelska i Huddinge kommun hade jag egentligen ingen aning om vad det var jag sökte. Jag skulle få jobba med engelska och jag skulle få jobba med skolutveckling och det tyckte jag lät bra. Nu, när jag har haft uppdraget i knappt två år kan jag i alla falla säga att jag hade rätt om en sak; roligt är det! Tänk att få sitta i ett rum tillsammans med smarta, positiva pedagoger som brinner för sina ämnen, som alltid har bra idéer för hur man ska få undervisningen i Huddinge att gå framåt, som jublar när man får gå på en föreläsning med någon framstående pedagog och som, framför allt, älskar att vara lärare. Bara det här gör det värt att vara ”KÖF-are”!

Och nu ska vi tydligen bli bloggare också.

-Vadå blogga? sa vi. Vad ska vi skriva om?

-Skriv vad som helst, sa Peter Nyberg, som tillsammans med Kerstin Zirath är vår samordnare.

Det var ju lätt. Det är som när man säger till sina elever att de får skriva en uppsats om vad som helst. Ge mig ett ämne att skriva om så kan jag skriva hur mycket som helst men vad som helst?!

Men ok, jag gör ett försök. Jag heter alltså Cissi Söderlund och är kommunövergripande förstelärare i engelska i Huddinge Kommun. Jag jobbar på Snättringeskolan där jag är klasslärare (Eller heter det klassföreståndare? Eller kanske mentor?) för en årskurs 6 som jag har haft sedan de började 4:an. En fantastisk klass, fylld av livfulla elever! I Snättringe har jag också en förstelärartjänst som innebär att jag, tillsammans med ledningsgrupp och två andra förstelärare, försöker utveckla undervisningen på skolan. Vi har till och med döpt oss till utvecklingsgruppen, snyggt!

Tillbaka till mitt KÖF-uppdrag (alla dessa förkortningar; är det bara vi lärare som måste döpa allt till så långa namn att man måste göra om dem till mer eller mindre omöjliga förkortningar som ingen kommer ihåg?), vad är det vi gör egentligen? Enligt arbetsbeskrivningen ska vi: ”arbeta med edWise, centrala ämneskonferenser, ansvara för nätverk för ex andra förstelärare inom vårt ämne, genomföra centrala uppdrag på uppdrag av styrgruppen, ha omvärldsbevakning och vara uppdaterade på forskning och utveckling vad gäller vårt ämne. Vi ska vara legitimerade, behöriga och erfarna. Vi ska ha en mycket god förmåga att förbättra elevernas studieresultat och vi ska deltaga i eller ansvara för ett övergripande arbete på skolan.  Vi ska gärna ha erfarenhet som VFU handledare, mentor för introduktionsperioden, implementeringsansvarig för pedagogiska satsningar, arbetslagsledare eller ämnesutvecklare. Utöver detta ska vi ha ett starkt intresse för att utveckla den pedagogiska undervisningen och en vilja att utveckla lärarkollegor och därigenom elever. Vi ska skapa engagemang och delaktighet och ha förmågan att leda och motivera andra för att nå gemensamma mål och skapa förtroendefulla miljöer. Vi ska se mönster och  hitta hållbara lösningar, utforma långsiktiga strategier för barns lärande och se mål och bedömning som verktyg för verksamheten.  Vi ska planera och genomföra verksamheten utifrån varje barns behov och förutsättningar. Omvärldsbevakning, forskning och utveckling i våra ämnen är vi insatta i. Som personer är vi trygga, stabila och självreflekterande.”

Ni ser själva; vi är superpedagoger, alltid redo, alltid pålästa, alltid nytänkande och redo att kasta oss över nya utmaningar. Scouter, kasta er i väggen, vi har tagit ”alltid redo” till en ny dimension. Och folk undrar vad det är vi gör på tisdagarna. Min fråga är: hur hinner vi vara så här fantastiska på bara 20%?

Men lite mer exakt kanske ni undrar: vad är det vi gör som är så fanatstiskt? Som gör att vi är värda denna 20%-iga nedsättning i tid? Som gör att det är vi som är förstelärare och ni andrelärare (ett uttryck som jag inte kan skryta över att ha uppfunnit, det gjorde mina kära kollegor, så där lite kärleksfullt i personalrummet, över en fika). Jag tror, helt ärligt, att vi faktiskt är väldigt engagerade i det vi gör. Vi kan diskutera pedagogik i det oändliga. Jag vet inte om det gör oss nördiga eller hängivna, men intressanta diskussioner blir det. I höstas, till exempel, hade vi förmånen att få lyssna på Dylan Wiliam i en heldag i Norrtälje. Där kan man snacka superpedagog! Jag trodde att jag var ganska bra innan jag träffade på honom, men han har fått mig att ändra hela min klassrumssituation. Det är som Dylan själv säger: ”Bra lärare är de lärare som vill och vet att de kan bli bättre.” Jag har träffat på många lärare genom åren som inte tycker att de behöver gå på någon fortbildning eftersom de har jobbat så länge så de redan kan allt. ”Låt de yngre och nyexade gå på fortbildningar, det är de som behöver det”. Så är det verkligen inte. Vi behöver alla fortbilda oss. Vi behöver alla fördjupa oss i diskussioner och ta del av kollegors arbete. Kollegialt lärande är värt massor.

Tag ett arbetsredskap som miniwhiteboards. För lite över ett år sedan hade jag aldrig hört talas om dem. Nu klarar jag mig inte utan dem. Ett bättre, enklare verktyg för att direkt kunna se vilka elever som är med och som har förstått, har jag aldrig varit om. Om du inte redan har köpt in dem till din skola, gör det. Tack för det Dylan!

Ett av de roligaste uppdragen jag har som KÖF-are är att leda centralkonferenser. Här har jag förmånen att träffa andra engelsklärare i kommunen. Vi brukar prata om det som lärare har bett om att vi ska ta upp; pedagogiskt ledarskap, IKT i undervisningen, bedömning (både formativ och summativ) m.m. Naturligtvis pratar vi också om det som vi i KÖF-gruppen har arbetat fram, tex. Undervisningspaketet, som vi är så stolta över. Framför allt får vi här chansen att prata med andra lärare från andra skolor och det är något som vi inte bortskämda med.

Vi har också ämneskonferenser där vi ses på en mer frivillig basis, senast nu i förra veckan då vi slog ihop moderna språk och engelska. Vi hade en jättetrevlig eftermiddag då vi gottade in oss i IKT i undervisningen och hur man kan använda GAFE till formativ bedömning. Dagen efter ämneskonferensen fick jag ett mail från en nyutbildad lärare i centrala Huddinge. Hon skrev och tackade för en inspirerande eftermiddag och hon undrade om inte jag kunde komma till hennes skola och fortsätta de pedagogiska diskussionerna. Hur lycklig blir man inte då som KÖF-are? Det är nämligen också en del av vårt uppdrag; att göra skolbesök och diskutera pedagogik.

För några veckor sedan var jag i Uganda och besökte skolor. Inför min resa dit gjorde mina elever en film där de visade upp och berättade om vår skola. De la ner mycket arbete på att göra det till en saklig och trevlig film utan att det skulle bli en skrytfilm som bara sa ”Titta vad bra vi har det”. När jag visade filmen för elever och lärare i en byskola i södra Uganda var det en kvinnlig rektor som sa:

-Wow! Tänk att få arbeta under de premisserna. Tänk att inte behöva bekymra sig om böcker, pennor och annat material, om möbler och lokaler, att eleverna ska behöva gå hungriga. Ni kan inte ha några utmaningar alls?

Hon sa det inte bittert eller avundsjukt, bara sakligt. Det är klart att vi måste ha det bra som har allt det där, det är klart att vi inte har några svårigheter som har fina lokaler, bra näringsrik mat varje dag, böcker, ipads och ordentliga toaletter. Vad kan vara svårt i en sådan miljö?

-Jaaaa, sa jag lite dröjande, och försökte hitta ett svar på hennes fråga. För hur ska man beskriva våra svårigheter? Hur ska man berätta att en av våra största utmaningar i svensk skola är att vi måste få eleverna att vilja vara i skolan, att vilja lära sig, att vilja göra sitt bästa för sin egen skull? Det kändes overkligt när jag den morgonen hade sett alla dessa barn gå flera kilometer i gassande sol, med ved i handen till skolans eld, många hungriga eftersom familjen har många magar att mätta. Men till skolan vill de. Kontraster.

Nu måste jag förstås också säga att det kryllar av andra engagerade lärare i kommunen. Jag inser att jag nu har skrytit en del över mina tisdagsKÖFkollegor men jag måste också få skryta över mina fantastiska kollegor i Snättringe. Vilket gäng! Folk undrar ibland varför jag stannat så länge på samma skola. Inte så mycket att fundera över när man har de kollegor som jag har.

Tack för mig och ha en härlig vår!

Hälsningar Cissi Söderlund, kommunövergripande förstelärare i engelska.

Hör gärna av dig om du vill tycka till eller fråga om något jag skrivit om: cecilia.soderlund@huddinge.se


”Gympaläraren” – Förr, nu och i framtiden

Jag heter Robert Linder och arbetar som lärare Idrott och hälsa på Kungsklippeskolan. Jag har även förmånen att få arbeta tillsammans med mina idrottslärarkollegor i kommunen sedan flera år tillbaka. I mitt uppdrag ingår det att vara ”ämnesspanare” och därför skrev jag först ett blogginlägg om de senaste nyheterna och forskningen inom ämnet. Just när jag satt dit den sista punkten så började jag titta på SVT:s nya serie ”Gympaläraren” som sänds i sju delar, med träningsgurun Kalle Zachari Wahlström. Efter att ha tittat på två avsnitt kände jag mig tvungen att skriva ett nytt inlägg.
I programserien åker Kalle tillbaka till sin grundskola i Ösmo, och sin tidigare idrottslärare Tommy, där han försöker ta reda på varför barn är mer inaktiva idag. Han försöker ta sig an de utmaningar som finns i skolan (och framförallt för ämnet Idrott och hälsa) för att se vad som behöver förändras för att barn ska bli mer fysiskt aktiva.

Jag fick många tankar och känslor av att se på de första programmen. Jag kände mig uppgiven över att jag inte känner igen mig eller min undervisning i den bild av ämnet som SVT förmedlar. Sedan om det beror på ett vinklat program, på idrottsundervisningen eller skolledningen låter jag vara osagt. Mycket beror säkerligen på hur SVT valt att vinkla programmet. Jag tycker att Idrottsläraren, Tommy, är sjukt modig som ställer upp i programmet och som även, på bästa sändningstid, lämnar ut sig själv, sin undervisning och samtidigt kan erkänna att han ibland fastnat i sin lärarroll. Big up!
Jag gillar verkligen Kalle och hans enorma engagemang och glädje till träning. Jag tycker att intentionerna och frågeställningarna i programmet är bra. Kalle lyfter elevperspektivet på ett bra sätt där man ser mekanismerna bakom elevers inaktivitet. Det är ju frågor som vi idrottslärare tampas med dagligen. Idrottsläraryrket är dock mer komplext än att bara få barn att röra på sig och tycka att allt vi gör är lustfyllt.

Barn är mer inaktiva idag än förr. Inaktivitet försämrar hälsan. På de punkterna är vi överens. Kalle utgår dock från en enskild skola där eleverna uppenbarligen inte prioriterar Idrott och hälsa av olika anledningar. Men när man använder generella problematiseringar som att ”barn är mindre aktiva idag” och applicerar detta på en enda skola och undervisning – då finns risken att bilden av den enskilda skolans utmaningar, undervisning, skolledning och elever blir ett generellt problem och därmed blir det ett generaliserande synsätt. Jag diskuterar gärna mitt ämne, det är bland det roligaste jag vet. Men jag avskyr att behöva försvara min kunskap, mitt ämne och dess innehåll på grund av en förlegad föreställning av ämnet.

Programmet cementerar på så sätt en föreställning av ämnet Idrott och hälsa som så sakteliga blivit en form av felaktig ”sanning” som än idag lever kvar. Ett ämne som exkluderar, främjar de redan duktiga och åsidosätter de inaktiva. Visst, historiskt sätt så har ämnet präglats av tävling, mätning, utslagning och allt som oftast har det skett på de vana idrottarnas villkor med mycket inslag av bollspel.

Idrottslärarkollegor i Huddinge – Räck upp en hand (eller dra en glasspinne!) … Känner ni igen bilden av ämnet? Jag gör det inte!

Kritikerna fick dock vatten på kvarnen och började projicera sina egna hemska upplevelser av ämnet och utgår från att det ser likadant ut idag. De här är vanliga exempel jag ofta läser om mitt yrke:

Brännboll – Alla i klassen tokstirrar på en när man ska slå bollen och man får absolut inte använda ”kärringracket” (som kille i alla fall
Spökboll – Alla kastar hårda bollar mot en och man blir livrädd för att bli träffad. Sen står man vid sidan av resten av lektionen som ”spöke” och hoppas på att ingen åker ut så att det blir en ny omgång.
Hoppa bock – Man står i lång kö. Alla í klassen tittar. Det är omöjligt att ta sig över det där spindelliknande roboten som är hård som granit. Ångesten total.

Känner ni igen er nu? Nej – inte jag heller!

Jag vill helt enkelt inte tro att det inte ser ut så här längre. Jag vill inte tro att vi sätter betyg utifrån hur snabbt/långt/högt en elev springer/kastar/hoppar. Jag vill inte tro att vi använder Beep-test för att på så sätt ge ett enkelt mätbart resultat. Vi är på väg därifrån – bort från tävlingsidrotten – bort från enkla mätningar – bort från att Idrott och hälsa enbart sker på idrottarnas villkor.
Jag blir därför stolt och glad när jag träffar mina kompetenta idrottslärare i kommunen! De centrala konferenserna, och de skolbesök jag hittills gjort, är mina höjdpunkter på terminen. Vi utvecklar ämnet tillsammans! Vi diskuterar svårigheter, kommer med goda exempel, ifrågasätter och framförallt har vi en vilja att hela tiden utvecklas för att bli bättre!

Det finns bra saker med serien såklart. Kalle lyfter elevperspektivet på ett bra sätt. Det är inte alltid enkelt att förstå vilka mekanismer som gör att en del elever inte deltar, att vissa elever inte förstår, att vissa elever inte utvecklas mer i undervisningen. Kalle har möjligheten att träna med eleverna efter skolan, att åka hem till eleverna och sitta ned med elever och prata i lugn och ro. Jag tror inte att Kalle är ute efter att vi lärare ska göra som han. Ambitionen är nog att han istället vill visa hur eleverna tycker och tänker.
Idrott och hälsa fortsätter sin utveckling och kanske kommer framtidens undervisning passa de elever som upplever sig vara stillasittande, otrygga, osportiga ännu bättre? I framtidens LGR 20 tror jag att vi har titeln HAF-lärare (hälsa & fysisk aktivitet). Så här tror jag att det kommer att se ut:

-Vi kommer i allt mindre utsträckning att träna grenidrotter på idrottslektionerna utan i större utsträckning träna rörelseförmågor på andra sätt. Boxercise, core, löpning, cirkelträning, cross fit, parkour, gympapass, yoga, utomhusträning etc.
-Vi kommer att röra oss bort från tävlingsidrotten och mer mot de träningstrender som finns i samhället och som i stor utsträckning påminner om de pass som ungdomar och vuxna tränar på ex: Friskis och svettis och den typ av fysisk aktivitet som är tillgänglig och inkluderande.
Elever kategorierar sig inte som sportiga eller osportiga. De placerar sig istället i kategorin fysiskt aktiva med allt från promenader till hård intervallträning.
-Vi kommer att ha fler idrottstimmar i timplanen. Sverige har näst flest idrottstimmar i hela Europa idag! För att vi både ska klara av vårt kunskapsuppdrag för ämnet kopplat till att ge eleverna mycket fysisk aktivitet så behöver vi fler klocktimmar.
-”Puls för lärande” införs och blir obligatoriskt, precis som i Danmark. Skolan erbjuder minst 30 minuters pulshöjande fysisk aktivitet varje morgon för att på så sätt förbättra elevernas skolresultat. Detta eftersom att man vet att skolresultaten skjuter i höjden av fysisk aktivitet.

Målet för alla är att våra barn som är inaktiva ska röra på sig mer och förstå vikten av fysisk aktivitet. Det är inte bara ett arbete för oss idrottslärare utan ett arbete för alla inom skolan, politiken och i samhället. Trots ambitionen med att förstå problematiken med barns inaktivitet så tror jag att man i programserien cementerar en bild av skolan och ämnet idrott och hälsa som bakåtsträvande. Någon skrev i sociala medier att alla skolor behöver en Kalle. Jag tror inte det, jag tror att alla lärare behöver bättre förutsättningar.

Däremot kan säkert alla behöva en liten Kalle på axeln som kritiskt frågar – varför gör du sådär? Men det har vi väl redan?
/Robert Linder


En NO/teknik KÖF-ares tankar om det som ligger i pipeline: Datalogisk tänkande

Vad är det, tänker du kanske? Det gjorde i alla fall jag då jag hörde uttrycket första gången.
Jag heter Mariann Kuusivuori och är tillsammans med min kollega Henrik Ek kommunövergripande förstelärare i NO och teknik.

Jag satt på en konferens för NT-utvecklare då Skolverket informerade om att detta med datalogiskt tänkande ska in i flera kursplaner och definitivt i teknikens, nämligen i form av programmering.
– Tur att jag är så gammal att jag hinner gå i pension innan detta blir verklighet på allvar, viskar en konferensdeltagare lättat bredvid mig.Jag kände ett visst mått av avundsjuka och kunde inte göra annat än konstatera att detta ligger långt utanför min komfortzon.

Min närmaste erfarenhet av detta ligger så långt tillbaka i tiden att jag knappt minns den. Jag får fragmenterade bilder i huvudet av ett rum utan fönster där surrande dammiga datorer stod uppradade. Bildskärmarna var svarta med en grön markör som blinkade uppfordrande. Vi skulle skriva saker som LOGON och LOGOFF och av någon anledning är SYNTAX ERROR något som jag också förknippar med dessa stunder. Jag var med andra ord ingen stjärna på detta och har framgångsrikt undvikit programmeringsområdet… tills nu. Utifrån ovanstående låter det kanske som att jag faktiskt är så gammal att pensionen är ganska nära förestående men så är inte fallet och jag insåg rätt snabbt att jag behövde byta inställning till detta med programmering eftersom det kommer att bli en del av mitt framtida läraruppdrag. Jag inser att jag gladeligen använt digitala hjälpmedel och IKT-tjänster utan att någonsin ha brytt mig om att förstå något av det som ligger bakom dem.  Vilket egentligen är ganska konstigt då jag genom alla år som NO/teknik-lärare lagt stor vikt vid just förståelse, jag vill att mina elever ska förstå varför lampan lyser om man tycker på knappen, inte bara få det att funka. Eller att de ska förstå de ekologiska sammanhangen så att de kan fatta bra hållbara beslut i sitt liv i framtiden. Så att diskussionen om hållbar utveckling inte bara blir en massa pekpinnar och moralkakor om hur man ska bete sig, utan att de förstår hur deras val och beteenden påverkar och därför kan fatta mer underbyggda beslut.

När det gäller digital teknik har detta med förståelse av någon anledning inte känts lika viktigt, bara man vet hur man ska använda det och att det fungerar som man vill. När jag insåg denna dubbelmoral och med tanke på att så mycket i vår omvärld är beroende av just programmering, så känns det lite orättvist att de som växer upp i detta samhälle ska hållas utanför området i fråga. Programmering ska kanske inte vara en expertkunskap som bara några få har tillgång till, utan allmänkunskap som de flesta i alla fall ska ha ett grundläggande hum om.  En gång i tiden var skriftspråket ”koden” som bara några få bemästrade. Nu har vi ett gediget system i skolan från grundläggande läs- och skrivinlärning till vidare progression i syfte att utbilda litterata medborgare. Det är kanske ett av skolans största uppdrag så att alla kan läsa och skriva, så att ingen exkluderas från detta då det är så betydande i vårt samhälle. Men det kanske inte var självklart i början och det har förvisso tagit ganska lång tid. Denna nya ”kod” kanske inte kommer att ha samma betydelse för framtiden som skriftspråket, men att det borde vara en bredare kunskap än för bara några få förunnat verkade alla föreläsare på skolverkskonferensen rörande överens om, så det är bara att axla uppdraget.

Jag började så smått leka med scratch och övningarna på code.org och insåg ganska snabbt att det faktiskt inte var så svårt och rentav rätt kul. Efter ett tag insåg jag att jag faktiskt inte har sådan ångest inför detta längre.  Nu ser jag rentav fram emot att utveckla undervisningsområdet kring detta tillsammans med mina kollegor. Du som delar denna entusiasm med mig får gärna höra av dig och du som inte känner dig lika bekväm inför detta rekommenderar jag varmt att börja leka med gratistjänsterna scratch, scratch junior eller code.org. För kan jag – så kan du!  🙂
/Mariann Kuusivuori