”Gympaläraren” – Förr, nu och i framtiden

Jag heter Robert Linder och arbetar som lärare Idrott och hälsa på Kungsklippeskolan. Jag har även förmånen att få arbeta tillsammans med mina idrottslärarkollegor i kommunen sedan flera år tillbaka. I mitt uppdrag ingår det att vara ”ämnesspanare” och därför skrev jag först ett blogginlägg om de senaste nyheterna och forskningen inom ämnet. Just när jag satt dit den sista punkten så började jag titta på SVT:s nya serie ”Gympaläraren” som sänds i sju delar, med träningsgurun Kalle Zachari Wahlström. Efter att ha tittat på två avsnitt kände jag mig tvungen att skriva ett nytt inlägg.
I programserien åker Kalle tillbaka till sin grundskola i Ösmo, och sin tidigare idrottslärare Tommy, där han försöker ta reda på varför barn är mer inaktiva idag. Han försöker ta sig an de utmaningar som finns i skolan (och framförallt för ämnet Idrott och hälsa) för att se vad som behöver förändras för att barn ska bli mer fysiskt aktiva.

Jag fick många tankar och känslor av att se på de första programmen. Jag kände mig uppgiven över att jag inte känner igen mig eller min undervisning i den bild av ämnet som SVT förmedlar. Sedan om det beror på ett vinklat program, på idrottsundervisningen eller skolledningen låter jag vara osagt. Mycket beror säkerligen på hur SVT valt att vinkla programmet. Jag tycker att Idrottsläraren, Tommy, är sjukt modig som ställer upp i programmet och som även, på bästa sändningstid, lämnar ut sig själv, sin undervisning och samtidigt kan erkänna att han ibland fastnat i sin lärarroll. Big up!
Jag gillar verkligen Kalle och hans enorma engagemang och glädje till träning. Jag tycker att intentionerna och frågeställningarna i programmet är bra. Kalle lyfter elevperspektivet på ett bra sätt där man ser mekanismerna bakom elevers inaktivitet. Det är ju frågor som vi idrottslärare tampas med dagligen. Idrottsläraryrket är dock mer komplext än att bara få barn att röra på sig och tycka att allt vi gör är lustfyllt.

Barn är mer inaktiva idag än förr. Inaktivitet försämrar hälsan. På de punkterna är vi överens. Kalle utgår dock från en enskild skola där eleverna uppenbarligen inte prioriterar Idrott och hälsa av olika anledningar. Men när man använder generella problematiseringar som att ”barn är mindre aktiva idag” och applicerar detta på en enda skola och undervisning – då finns risken att bilden av den enskilda skolans utmaningar, undervisning, skolledning och elever blir ett generellt problem och därmed blir det ett generaliserande synsätt. Jag diskuterar gärna mitt ämne, det är bland det roligaste jag vet. Men jag avskyr att behöva försvara min kunskap, mitt ämne och dess innehåll på grund av en förlegad föreställning av ämnet.

Programmet cementerar på så sätt en föreställning av ämnet Idrott och hälsa som så sakteliga blivit en form av felaktig ”sanning” som än idag lever kvar. Ett ämne som exkluderar, främjar de redan duktiga och åsidosätter de inaktiva. Visst, historiskt sätt så har ämnet präglats av tävling, mätning, utslagning och allt som oftast har det skett på de vana idrottarnas villkor med mycket inslag av bollspel.

Idrottslärarkollegor i Huddinge – Räck upp en hand (eller dra en glasspinne!) … Känner ni igen bilden av ämnet? Jag gör det inte!

Kritikerna fick dock vatten på kvarnen och började projicera sina egna hemska upplevelser av ämnet och utgår från att det ser likadant ut idag. De här är vanliga exempel jag ofta läser om mitt yrke:

Brännboll – Alla i klassen tokstirrar på en när man ska slå bollen och man får absolut inte använda ”kärringracket” (som kille i alla fall
Spökboll – Alla kastar hårda bollar mot en och man blir livrädd för att bli träffad. Sen står man vid sidan av resten av lektionen som ”spöke” och hoppas på att ingen åker ut så att det blir en ny omgång.
Hoppa bock – Man står i lång kö. Alla í klassen tittar. Det är omöjligt att ta sig över det där spindelliknande roboten som är hård som granit. Ångesten total.

Känner ni igen er nu? Nej – inte jag heller!

Jag vill helt enkelt inte tro att det inte ser ut så här längre. Jag vill inte tro att vi sätter betyg utifrån hur snabbt/långt/högt en elev springer/kastar/hoppar. Jag vill inte tro att vi använder Beep-test för att på så sätt ge ett enkelt mätbart resultat. Vi är på väg därifrån – bort från tävlingsidrotten – bort från enkla mätningar – bort från att Idrott och hälsa enbart sker på idrottarnas villkor.
Jag blir därför stolt och glad när jag träffar mina kompetenta idrottslärare i kommunen! De centrala konferenserna, och de skolbesök jag hittills gjort, är mina höjdpunkter på terminen. Vi utvecklar ämnet tillsammans! Vi diskuterar svårigheter, kommer med goda exempel, ifrågasätter och framförallt har vi en vilja att hela tiden utvecklas för att bli bättre!

Det finns bra saker med serien såklart. Kalle lyfter elevperspektivet på ett bra sätt. Det är inte alltid enkelt att förstå vilka mekanismer som gör att en del elever inte deltar, att vissa elever inte förstår, att vissa elever inte utvecklas mer i undervisningen. Kalle har möjligheten att träna med eleverna efter skolan, att åka hem till eleverna och sitta ned med elever och prata i lugn och ro. Jag tror inte att Kalle är ute efter att vi lärare ska göra som han. Ambitionen är nog att han istället vill visa hur eleverna tycker och tänker.
Idrott och hälsa fortsätter sin utveckling och kanske kommer framtidens undervisning passa de elever som upplever sig vara stillasittande, otrygga, osportiga ännu bättre? I framtidens LGR 20 tror jag att vi har titeln HAF-lärare (hälsa & fysisk aktivitet). Så här tror jag att det kommer att se ut:

-Vi kommer i allt mindre utsträckning att träna grenidrotter på idrottslektionerna utan i större utsträckning träna rörelseförmågor på andra sätt. Boxercise, core, löpning, cirkelträning, cross fit, parkour, gympapass, yoga, utomhusträning etc.
-Vi kommer att röra oss bort från tävlingsidrotten och mer mot de träningstrender som finns i samhället och som i stor utsträckning påminner om de pass som ungdomar och vuxna tränar på ex: Friskis och svettis och den typ av fysisk aktivitet som är tillgänglig och inkluderande.
Elever kategorierar sig inte som sportiga eller osportiga. De placerar sig istället i kategorin fysiskt aktiva med allt från promenader till hård intervallträning.
-Vi kommer att ha fler idrottstimmar i timplanen. Sverige har näst flest idrottstimmar i hela Europa idag! För att vi både ska klara av vårt kunskapsuppdrag för ämnet kopplat till att ge eleverna mycket fysisk aktivitet så behöver vi fler klocktimmar.
-”Puls för lärande” införs och blir obligatoriskt, precis som i Danmark. Skolan erbjuder minst 30 minuters pulshöjande fysisk aktivitet varje morgon för att på så sätt förbättra elevernas skolresultat. Detta eftersom att man vet att skolresultaten skjuter i höjden av fysisk aktivitet.

Målet för alla är att våra barn som är inaktiva ska röra på sig mer och förstå vikten av fysisk aktivitet. Det är inte bara ett arbete för oss idrottslärare utan ett arbete för alla inom skolan, politiken och i samhället. Trots ambitionen med att förstå problematiken med barns inaktivitet så tror jag att man i programserien cementerar en bild av skolan och ämnet idrott och hälsa som bakåtsträvande. Någon skrev i sociala medier att alla skolor behöver en Kalle. Jag tror inte det, jag tror att alla lärare behöver bättre förutsättningar.

Däremot kan säkert alla behöva en liten Kalle på axeln som kritiskt frågar – varför gör du sådär? Men det har vi väl redan?
/Robert Linder

1 kommentarer

Kommentarrubrik

Kicki Holmgren-Larsson

Kicki Holmgren-Larsson

Heja Robert! Bra och klokt inlägg i debatten! Bilden av skolan är redan ensidig i media så inlägg av ditt slag behövs!

Svara

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*