Tankar från en kommunövergripande förstelärare i engelska

För två år sedan när jag sökte jobbet som kommunövergripande förstelärare i engelska i Huddinge kommun hade jag egentligen ingen aning om vad det var jag sökte. Jag skulle få jobba med engelska och jag skulle få jobba med skolutveckling och det tyckte jag lät bra. Nu, när jag har haft uppdraget i knappt två år kan jag i alla falla säga att jag hade rätt om en sak; roligt är det! Tänk att få sitta i ett rum tillsammans med smarta, positiva pedagoger som brinner för sina ämnen, som alltid har bra idéer för hur man ska få undervisningen i Huddinge att gå framåt, som jublar när man får gå på en föreläsning med någon framstående pedagog och som, framför allt, älskar att vara lärare. Bara det här gör det värt att vara ”KÖF-are”!

Och nu ska vi tydligen bli bloggare också.

-Vadå blogga? sa vi. Vad ska vi skriva om?

-Skriv vad som helst, sa Peter Nyberg, som tillsammans med Kerstin Zirath är vår samordnare.

Det var ju lätt. Det är som när man säger till sina elever att de får skriva en uppsats om vad som helst. Ge mig ett ämne att skriva om så kan jag skriva hur mycket som helst men vad som helst?!

Men ok, jag gör ett försök. Jag heter alltså Cissi Söderlund och är kommunövergripande förstelärare i engelska i Huddinge Kommun. Jag jobbar på Snättringeskolan där jag är klasslärare (Eller heter det klassföreståndare? Eller kanske mentor?) för en årskurs 6 som jag har haft sedan de började 4:an. En fantastisk klass, fylld av livfulla elever! I Snättringe har jag också en förstelärartjänst som innebär att jag, tillsammans med ledningsgrupp och två andra förstelärare, försöker utveckla undervisningen på skolan. Vi har till och med döpt oss till utvecklingsgruppen, snyggt!

Tillbaka till mitt KÖF-uppdrag (alla dessa förkortningar; är det bara vi lärare som måste döpa allt till så långa namn att man måste göra om dem till mer eller mindre omöjliga förkortningar som ingen kommer ihåg?), vad är det vi gör egentligen? Enligt arbetsbeskrivningen ska vi: ”arbeta med edWise, centrala ämneskonferenser, ansvara för nätverk för ex andra förstelärare inom vårt ämne, genomföra centrala uppdrag på uppdrag av styrgruppen, ha omvärldsbevakning och vara uppdaterade på forskning och utveckling vad gäller vårt ämne. Vi ska vara legitimerade, behöriga och erfarna. Vi ska ha en mycket god förmåga att förbättra elevernas studieresultat och vi ska deltaga i eller ansvara för ett övergripande arbete på skolan.  Vi ska gärna ha erfarenhet som VFU handledare, mentor för introduktionsperioden, implementeringsansvarig för pedagogiska satsningar, arbetslagsledare eller ämnesutvecklare. Utöver detta ska vi ha ett starkt intresse för att utveckla den pedagogiska undervisningen och en vilja att utveckla lärarkollegor och därigenom elever. Vi ska skapa engagemang och delaktighet och ha förmågan att leda och motivera andra för att nå gemensamma mål och skapa förtroendefulla miljöer. Vi ska se mönster och  hitta hållbara lösningar, utforma långsiktiga strategier för barns lärande och se mål och bedömning som verktyg för verksamheten.  Vi ska planera och genomföra verksamheten utifrån varje barns behov och förutsättningar. Omvärldsbevakning, forskning och utveckling i våra ämnen är vi insatta i. Som personer är vi trygga, stabila och självreflekterande.”

Ni ser själva; vi är superpedagoger, alltid redo, alltid pålästa, alltid nytänkande och redo att kasta oss över nya utmaningar. Scouter, kasta er i väggen, vi har tagit ”alltid redo” till en ny dimension. Och folk undrar vad det är vi gör på tisdagarna. Min fråga är: hur hinner vi vara så här fantastiska på bara 20%?

Men lite mer exakt kanske ni undrar: vad är det vi gör som är så fanatstiskt? Som gör att vi är värda denna 20%-iga nedsättning i tid? Som gör att det är vi som är förstelärare och ni andrelärare (ett uttryck som jag inte kan skryta över att ha uppfunnit, det gjorde mina kära kollegor, så där lite kärleksfullt i personalrummet, över en fika). Jag tror, helt ärligt, att vi faktiskt är väldigt engagerade i det vi gör. Vi kan diskutera pedagogik i det oändliga. Jag vet inte om det gör oss nördiga eller hängivna, men intressanta diskussioner blir det. I höstas, till exempel, hade vi förmånen att få lyssna på Dylan Wiliam i en heldag i Norrtälje. Där kan man snacka superpedagog! Jag trodde att jag var ganska bra innan jag träffade på honom, men han har fått mig att ändra hela min klassrumssituation. Det är som Dylan själv säger: ”Bra lärare är de lärare som vill och vet att de kan bli bättre.” Jag har träffat på många lärare genom åren som inte tycker att de behöver gå på någon fortbildning eftersom de har jobbat så länge så de redan kan allt. ”Låt de yngre och nyexade gå på fortbildningar, det är de som behöver det”. Så är det verkligen inte. Vi behöver alla fortbilda oss. Vi behöver alla fördjupa oss i diskussioner och ta del av kollegors arbete. Kollegialt lärande är värt massor.

Tag ett arbetsredskap som miniwhiteboards. För lite över ett år sedan hade jag aldrig hört talas om dem. Nu klarar jag mig inte utan dem. Ett bättre, enklare verktyg för att direkt kunna se vilka elever som är med och som har förstått, har jag aldrig varit om. Om du inte redan har köpt in dem till din skola, gör det. Tack för det Dylan!

Ett av de roligaste uppdragen jag har som KÖF-are är att leda centralkonferenser. Här har jag förmånen att träffa andra engelsklärare i kommunen. Vi brukar prata om det som lärare har bett om att vi ska ta upp; pedagogiskt ledarskap, IKT i undervisningen, bedömning (både formativ och summativ) m.m. Naturligtvis pratar vi också om det som vi i KÖF-gruppen har arbetat fram, tex. Undervisningspaketet, som vi är så stolta över. Framför allt får vi här chansen att prata med andra lärare från andra skolor och det är något som vi inte bortskämda med.

Vi har också ämneskonferenser där vi ses på en mer frivillig basis, senast nu i förra veckan då vi slog ihop moderna språk och engelska. Vi hade en jättetrevlig eftermiddag då vi gottade in oss i IKT i undervisningen och hur man kan använda GAFE till formativ bedömning. Dagen efter ämneskonferensen fick jag ett mail från en nyutbildad lärare i centrala Huddinge. Hon skrev och tackade för en inspirerande eftermiddag och hon undrade om inte jag kunde komma till hennes skola och fortsätta de pedagogiska diskussionerna. Hur lycklig blir man inte då som KÖF-are? Det är nämligen också en del av vårt uppdrag; att göra skolbesök och diskutera pedagogik.

För några veckor sedan var jag i Uganda och besökte skolor. Inför min resa dit gjorde mina elever en film där de visade upp och berättade om vår skola. De la ner mycket arbete på att göra det till en saklig och trevlig film utan att det skulle bli en skrytfilm som bara sa ”Titta vad bra vi har det”. När jag visade filmen för elever och lärare i en byskola i södra Uganda var det en kvinnlig rektor som sa:

-Wow! Tänk att få arbeta under de premisserna. Tänk att inte behöva bekymra sig om böcker, pennor och annat material, om möbler och lokaler, att eleverna ska behöva gå hungriga. Ni kan inte ha några utmaningar alls?

Hon sa det inte bittert eller avundsjukt, bara sakligt. Det är klart att vi måste ha det bra som har allt det där, det är klart att vi inte har några svårigheter som har fina lokaler, bra näringsrik mat varje dag, böcker, ipads och ordentliga toaletter. Vad kan vara svårt i en sådan miljö?

-Jaaaa, sa jag lite dröjande, och försökte hitta ett svar på hennes fråga. För hur ska man beskriva våra svårigheter? Hur ska man berätta att en av våra största utmaningar i svensk skola är att vi måste få eleverna att vilja vara i skolan, att vilja lära sig, att vilja göra sitt bästa för sin egen skull? Det kändes overkligt när jag den morgonen hade sett alla dessa barn gå flera kilometer i gassande sol, med ved i handen till skolans eld, många hungriga eftersom familjen har många magar att mätta. Men till skolan vill de. Kontraster.

Nu måste jag förstås också säga att det kryllar av andra engagerade lärare i kommunen. Jag inser att jag nu har skrytit en del över mina tisdagsKÖFkollegor men jag måste också få skryta över mina fantastiska kollegor i Snättringe. Vilket gäng! Folk undrar ibland varför jag stannat så länge på samma skola. Inte så mycket att fundera över när man har de kollegor som jag har.

Tack för mig och ha en härlig vår!

Hälsningar Cissi Söderlund, kommunövergripande förstelärare i engelska.

Hör gärna av dig om du vill tycka till eller fråga om något jag skrivit om: cecilia.soderlund@huddinge.se

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*