Teater i språkundervisningen

När jag träffar gamla elever och frågar dem om vad de kommer ihåg från mina lektioner brukar svaret ofta bli TEATER. Svaret kan för mig, som inte har något emot att prata inför folk och som alltid har älskat drama, kännas självklart, men hur kommer det sig att även de lite tystare och blygare eleverna ofta tycker om att kliva in i en annan roll?

Jag har satt upp oräkneliga pjäser, i alla årskurser, på både svenska och engelska, med musik och sång och utan musik och sång, ofta i samarbete med SO-läraren och musikläraren, ibland i samarbete med bild-, teknik- och slöjdlärarna, och nästan alltid har eleverna fått hjälpa till att skriva manus.

När vi börjar med ett teaterprojekt brukar eleverna få välja vad de vill fokusera på; vill man ha många repliker eller några få, vill man vara regissör, författare, rekvisitaarbetare, dansare eller kanske låtskrivare? Vad man än väljer är språket man pratar förstås engelska. När man valt fokusområden börjat själva arbetet; i början skriver vi mycket repliker. Ofta har vi valt ämne utifrån vad klassen arbetar med i SO, till exempel Vikingatiden eller Europa. Sedan är det dags att lära sig sina repliker, ev. bygga rekvisitan och fixa scenkläder (om man vill ha det) och att träna, träna, träna. Ett bättre sätt att få ihop en grupp får man leta efter; hela klassen har ett tydligt gemensamt projekt att jobba med och ett mål att jobba mot: den stora föreställningen där man kan bjuda in föräldrar, släkt, andra klasser eller vilka man nu vill ha där.

Vill man inte skriva pjäsen själv finns det naturligtvis oräkneliga pjäser man kan köpa eller skriva ut från olika hemsidor.

Som alla vet finns det x antal olika personligheter i varje klass; vi har utåtriktade som vill prata oavbrutet, vi har blyga som aldrig vill prata inför klassen, vi har elever med koncentrationssvårigheter, vi har elever med läs- och skrivsvårigheter o.s.v. I en teateruppsättning kan alla vara med utifrån sina förutsättningar. En pojke som var med i vår vikingspjäs för något år sedan slängde manuset i golvet när han skulle läsa igenom det första gången; ”Det är ingen idé, jag är dyslektiker.” Vi läste manuset tillsammans och han lärde sig replikerna på en lektion. Dagen efter kom han och ville ha fler repliker vilket han naturligtvis fick. Hans självförtroende fick sig en ordentlig skjuts uppåt. När han på själva förställningen drog ner rungande applåder grät hans mamma (av lycka!). Det är sådana stunder som gör att allt arbete är värt det.

En annan elev som i vanliga fall är blyg och tillbakadragen valde att jobba som ljudtekniker; ett stort ansvar eftersom man måste ha full koll på manus och de olika skådespelarnas repliker så att man inte spelar upp t.ex. åskmuller eller klapprande hästhovar vid fel tillfälle. Efter projektet frågade han vilken utbilning man ska gå för att bli ljudtekniker. Detta är ju också en del av vårt uppdrag; att ge eleverna tips på vad de kan tänkas arbeta med när de en dag slutar skolan.

Vill man inte sätta upp en hel teaterpjäs eller om man vill värma upp lite innan den stora uppsättningen kan man jobba med småsketcher. Här får eleverna jobba i smågrupper (kanske tre och tre). Varje grupp får en minisketch och på ca tio minuter ska de träna in en liten scen. Alla måste säga minst (t.ex.) fem meningar var och sedan spelar man upp för klassen. Jag lovar att det drar ner många skratt! Minisketcherna kan t.ex. se ut så här: You are at a bank and you are the witness of a robbery. What do you do? What happens? eller You are at a zoo. You see a small child fall down to the wolves. What do you do? What happens? eller You have a test tomorrow and you have not prepared yourself at all. A guy/ girl that you like calls you up and invites you to a party. What do you do? What happens?

Jag är inte emot läromedel, tvärtom, det finns flera fantastiskt bra läroböcker med en väl genomtänkt progression, medryckande texter och övningar som tränar alla förmågor men det är alltid givande för eleverna att jobba med olika saker. Ombyte förnöjer som alla vet och att slänga in ett teaterprojekt är inte bara väldigt roligt, det är också ett nytt sätt för eleverna att lära sig nya fraser och ord. Ingen elev vill glömma sina repliker under föreställningen (samtidigt som det måste var ok att glömma några ord någon gång och lita till sufflören) och de lägger ner mycket tid på att läsa och träna. Och det är väl det vi vill att våra elever ska göra: att prata mycket engelska, att använda språket vid olika tillfällen och att bli säker på sig själv i sin kommunikation?

/Cissi Söderlund, teaterälskande kommunövergripande förstelärare i engelska

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*