Låt oss prata lite om relationer…

Att läraryrket är ett komplext yrke vet vi alla som jobbar i skolan. Det är en rad förmågor en lärare ska behärska och forskning inom skolans område har ökat oerhört under senare år, vilket innebär att vi hela tiden får nya utmaningar att förhålla oss till. Personligen går jag igång på sådant; det tar aldrig slut, jag har alltid mer att lära!

Vi vet vid det här laget, dessutom, att den enskilt viktigaste faktorn för elevers kunskapande finns hos läraren. Läraren ska, bland mycket annat, ha en djup ämneskunskap och förmågan att på ett inspirerande och motiverande sätt förmedla detta till alla elever. Alltså alla. ”Bara” detta innebär en hel arsenal av verktyg som vi lärare skickligt ska kunna bemästra.

Sen så finns det en detalj, som av många anses vara den absolut viktigaste i ett framgångsrikt arbete med våra elever: Relationen!

En rad artiklar och avhandlingar de senaste 15 åren har handlat om det relationella perspektivet och hur genuina pedagogiska möten behöver utvecklas (Moira von Wright, Per Schultz Jörgensen, Jonas Aspelin m.fl.).

Jag har varit på en rad föreläsningar som handlat om vikten av en god, personlig relation till eleverna. Jag har fått handfasta råd om hur jag som lärare aktivt kan jobba för denna ”förtoendeinvestering”. Uteslutande handlar det, såklart, om att ta sig tid till var och en av eleverna. Varje dag. Att se och bekräfta och att knyta an till något just den enskilda eleven och jag pratat om tidigare. Jag minns tydligt en föreläsare som tog exemplet om hamstern. ”Om eleven berättat för dig att hen är orolig för sin hamster, fråga om hamstern nästa dag! Visa att du bryr dig!”

It makes sense. Absolut. Jag förstår att vi har mycket att vinna på detta. Problemet för mig när jag hör/läser om denna typ av relationsskapande är att jag alltid känner ett tydligt uns av frustration. Jag, musikläraren, träffar 308 unika elever under de 4 dagar jag undervisar varje vecka.

I den senaste lärarutbildningsutredningen kan man läsa att “Ingenting är egentligen viktigare än att läraren förmår utveckla en nära och varm relation till sina elever”.
Hjälp! Ingenting är viktigare! Nära och varm! Att lära sig alla namnen kan ju vara en bra start i en nära och varm relation. Sen var det ju det här med hamstern också dårå…

Jag förstår ju att jag inte är något undantag från regeln. Jag måste också skapa en relation till eleverna. Jag måste dock hitta andra, egna, vägar eftersom mina förutsättningar ser annorlunda ut än många av mina kollegors. Jag har heller inte några vetenskapliga rön att luta mig mot. Än.

För att inte brytas ned, lägga mig platt och ge upp totalt väljer jag att jobba på en ”kollektiv relation”. Den relationen får handla om att i varje klass försöka få varje elev att känna ett förtroende för mig även om vi inte känner varandra.

Går det överhuvudtaget?

Jag har funderat en hel del på det och brukar tänka på hur jag faktiskt kan känna förtroende för personer jag kanske bara sett på TV eller hört på en föreläsning. Men i denna typ av relationsskapande krävs något helt annat än återkopplingar till husdjuret som inte mådde så bra igår.

18 år i yrket har lett mig fram till där jag är idag, min lärarprofil. Av ren självbevarelse är mitt relationsskapande med eleverna aningens enkelriktat. Jag försöker bygga upp en relation genom att dela med mig av min glädje och passion för ämnet och mitt engagemang i att få eleverna att känna sig motiverade att lära sig detta fantastiska ämne!

Jag jobbar för att alla ska känna sig trygga i musiksalen genom att vara tydlig med vad som gäller och viker inte från det. Gränssättning är inte något relativt hos mig. När elever förstår och känner det, finns goda förutsättningar för att bygga upp ett förtroende.

Så, engagemang, glädje, passion för ämnet och tydlighet i gränssättning får bli mitt bidrag till relationsskapande mellan mig och eleverna. Och jag hoppas att eleverna på så sätt ska känna ett förtroende för mig och en trygghet i musiksalen.

Så när vi pratar om den viktiga relationen, låt oss förstå att den måste få se olika ut beroende på vilka förutsättningar vi har. Att träffa sina elever flera lektioner varje dag ger en fantastisk möjlighet till relationsskapande på djupet, något som jag tror är viktig att varje barn får av någon vuxen i skolan.

Men att säga att vi alla ska jobba på samma sätt kan få många PREST-lärare att känna lätt andnöd. Och det är onödigt.

Jag skulle dock önska att lärarutbildningarna förberedde oss mer på relationsskapande, oavsett om det handlar om ett personligt eller ett kollektivt sådant. Det är ett hantverk som det behövs mycket praktisk träning för att bli bra på.

Nu gick jag igång, känner jag!

Måste nog börja forska, eller nåt.
/Agneta Höglund, Kommunövergripande förstelärare i musik

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*