”Hur sjutton kan det där vara ett E!?”

Puh!

Axlarna ned.

Samla tankarna.

Sitter på tåget på väg hem efter den centrala konferensen. Försöker att för mig själv utvärdera eftermiddagens innehåll och utfall.

Hur gick det där egentligen? Blev det för stressigt? Hann vi diskutera igenom progression och bedömning ordentligt? Räckte fikabrödet? Vad tyckte de om de språkutvecklande övningarna?

Äh, jag tjuvkikar lite. Bläddrar snabbt igenom utvärderingarna på telefonen. Jag hade en fin känsla i kroppen efter konferensen och den verkar ha bekräftats av utvärderingarna. Både jag och Elisabeth Lindberg (tidigare kollega) har ju upprepat det här mantrat sedan vi startade implementeringsarbetet:

Vilket j*vla go och kompetens det finns i idrottslärargruppen!

Vi lyssnar, diskuterar, producerar och ifrågasätter. Vi bedömer, betygsätter och värderar. Allt detta leder till en ökad likvärdighet, förståelse, samsyn och samhörighet bland oss idrottslärare i Huddinge kommun.

Vi har sedan 2011 haft fokus på områdena: bedömning, undervisning och progression. Utifrån det arbete vi har gjort med dessa områden så är det alltid intressant att läsa den senaste forskningen som behandlar just dessa tre områden. De senaste åren har det forskats flitigt inom idrott och hälsa och framförallt om undervisning, likvärdighet samt betyg och bedömning (Se fyra rapporter/avhandlingar längst ned på sidan).

I början av året släpptes Lena Svennbergs avhandling som behandlar vad lärare värderar när de sätter betyg och hur deras bedömningar förändrats efter det att Lgr11 kom. Avhandlingen visar bland annat att på svårigheter som lärare ställs inför i termer av att bedöma rörelsekvaliteter i ämnet samt hur dessa kvaliteter ska formuleras och kommuniceras till eleverna.

I rapporten Lärares förtrogenhet med betygssättning från 2016 framhåller forskarna att lärarnas förtrogenhet med vad som utgör en grund för betygen varierar. Denna variation utgör också en utmaning vad gäller likvärdig betygssättning. Författarna betonar vikten av att stärka ett professionellt språk om bedömning. Diskussioner om bedömning bör dessutom vara kopplade till styrdokument, vila på vetenskaplig grund samt beprövade erfarenheter.

Jag gör direkta kopplingar till vår centrala konferens som delvis berörde elevernas rörelsekvaliteter. Det är så otroligt viktigt att vi faktiskt sätter ord på vad vi bedömer, hur vi bedömer det och vilka kvalitetsskillnader en kan se i bedömningen. Det kollegiala, professionella språket är ett väldigt viktigt verktyg för att kontinuerligt arbeta med likvärdighet!

Under den centrala konferensen tittade vi på elevexempel från när elever utför motorikstationer. Uppgiften för grupperna var sedan att diskutera elevexemplet och sedan betygsätta det.

Efter gruppdiskussionen utbrister en lärare något i stil med (ej citat):

Hur sjutton kan det där vara ett E!? Det där är för mig ett A alla dagar i veckan!

En annan skulle kanske se detta som ett exempel på att vi ligger väldigt långt ifrån varandra när en lärare bedömer ett elevexempel som ett E medan en annan bedömer det som ett A. Själv står jag längst fram och känner att det inte blir bättre än så här! Vi sätter ord på vad, hur och varför vi bedömer olika och vi både vågar och vill dela våra tankar med varandra.

Det är så vi närmar oss varandra och det är så vi arbetar för en likvärdig undervisning!

______________________________________________________________________________

Forskning inom idrott och hälsa med fokus på bedömning, likvärdighet och undervisning

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*