I have a dream

Jag har under lång tid tänkt på det här med fortbildning, då jag ser mina årliga besök i Spanien som det som ger mest för att skapa den glädje jag behöver för att känna tillfredsställelse i jobbet. Trots att dessa besök oftast bekostas av mig och är semesterresor, kan jag inte koppla bort tankarna på min undervisning när jag är där. Kanske vågar jag till och med drista mig att säga att det är dessa besök som frambringar lusten jag behöver för att orka med skolans alla utmaningar. Mitt sätt att tänka avspeglar sig dock inte i hur Skolverket ser på fortbildning, eftersom fortbildning bör delas av andra och resultaten måste kunna utvärderas. Innebär Skolverkets synsätt rent konkret att min egenkomponerade kulturvecka i Malaga under sportlovet, min fortbildning på Cervantesinstitutet i juni varje år eller Comeniuskursen i Santiago de Compostela sommaren 2012, inte har något reellt värde för mina elever och min undervisning, eftersom detta är saker jag gjort på egen hand och inte är så enkla att utvärdera på ett objektivt sätt?

Huddinge kommuns centrala konferenser för grundskolan har de senaste tio åren försökt råda bot på många av de problem skolan brottas med vad gäller undervisning och bedömning. Det är givetvis mycket bra att kommunen har en plan för likvärdighet, men dessa konferenser kommer aldrig kunna ge mig varken den språkliga eller den omvärldsfortbildning jag behöver. Och kanske är det speciellt med främmande språk, att vi kontinuerligt behöver åka utomlands för att hålla oss à jour? Det är ju bara att lyssna på radio och höra klipp från 70- eller 80-talen för att förstå hur mycket svenskan utvecklas sedan dess, och med språket även samhället.

Detta i sin tur leder till frågan; har kommunen/staten något ansvar för att vi språklärare får denna fortbildning? Hitintills konstaterar jag att de inte tar något ansvar, eftersom de inte erbjuder denna typ av fortbildning jag efterfrågar. Och framför allt borde staten ta ett ansvar, med tanke på likvärdigheten. Sedan har vi bristen på behörighet som finns i mitt ämne. Jag går in på Skolverkets tjänst SIRIS och läser att det är 57,2% behörighet i spanska på högstadiet, åk 7-9, i landet. Dessa siffror kan knappast vara glädjande för någon och vore det då inte bra om vi behöriga lärare fick en riktigt attraktiv fortbildning för att få oss att stanna i yrket och inte minst attrahera nya lärare? Allt har förstås ett pris, men har Sverige råd att inte ha utbildade lärare som undervisar de barn som ska styra landet i framtiden?

Om nu Skolverket tycker att det är viktigt att vi lärare gör samma saker, varför lägger de inte upp en språkfortbildning, utifrån Lgr 11 i t ex. Frankrike, Spanien och Tyskland som alla behöriga moderna språklärare kan söka, utifrån vissa givna, enkla kriterier? Mina kollegor och jag ska inte behöva skapa något projekt som i nuvarande Comenius+ som tar en enorm tid att skriva ihop och som man kanske ändå inte får. Det ska räcka med att man har lärarlegitimation, och sedan får det väl bli lottning om intresset är stort. Fortbildningen skulle kunna genomföras på sportlov, påsklov och sommarlov och kompas bort mot den fortbildningstid vi annars har.

Och håller ni inte med, nog är det värt att våga drömma om en fortbildning där Skolverket garanterar kvaliteten, så att den blir allmängiltig och mätbar? En språkfortbildning som vi moderna språklärare tycker är rolig och utvecklande, samt våra kommuner och rekoterer förstår nyttan av.

I have a dream…

/Helena Swahn, lärare på Kvarnbergsskolan, Huddinge

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*