Påverkar tekniken undervisningen i Moderna språk?

Dagens teknik går fortare och fortare. Kommer vi behöva lära oss moderna språk i framtiden? Kommer vi ta hjälp av robotar när vi ska skriva eller tala med andra människor? Lika snabbt som du kan googla fram ett ord på din mobiltelefon lika snabbt försvinner det ur ditt huvud. Hur ska vi då komma ihåg det som vi fått fram?

Saker som du tar fram snabbt t ex på Google glömmer du lika fort eftersom det inte lagras in i minnet i hjärnan. Vilket betyder att du inte kan plocka fram det ur hjärnan när du behöver det. Genom ”googlandet” löser du problemet för stunden men inte i längden. Jo, det är ju praktiskt, smidigt och snabbt så länge du har batteri och/ eller wi-fi.

Men så står du där i en liten fransk stad utan wi-fi och behöver beställa ett hotellrum på franska. Vad gör du då om du inte har ett enda ord lagrat i långtidsminnet? Kanske kommer vi att kunna prata vårt eget språk rakt in i mobilen i framtiden och mobilen översätter sedan själv till ett valfritt språk. Men vi är inte där ännu och för övrigt så är det inga mobiltelefoner som gör kroppsliga gester.

Ett språk är ju inte bara själva orden, utan det innefattar även gester, mimik och melodi. Även fostret känner igen mammans språkmelodi redan i magen innan fostret ens förstår några ord. Barn, innan de lärt sig prata, tolkar föräldrarnas meningsmelodier, gester och mimik innan de förstår själva ordens betydelse. Vilket visar att språk inte bara är bokstäver på ett papper utan består av flera komponenter.

I översättning försvinner oftast betoningen; jämför stegen (som man klättrar på) och stegen (som man går) eller som Hermione i Harry Potter säger: https://www.youtube.com/watch?v=w3Cg-dQPqhI

I dagens samhälle är det enkelt att resa till andra länder så det kan vara trevligt att kunna kommunicera där man är, oavsett om du ska beställa på ett bageri, förstå innehållet i en dagstidning eller studera utomlands. Man klarar sig på engelska i många länder men varje språk har ju olika djup och nyanser, t ex så har det spanska språket sju olika uttryck för att säga ”Jag älskar dig” medan engelska har ”I love you”. Det finns många fördelar att kunna någon annan persons språk då varje språk har sina gester, nyanser, uttryck, temperament eller tonfall.

Tänk dig ett samtal där en av personerna står och googlar fram sina meningar. Det går fortare om du kan ditt språk och naturligtvis blir samtalet mer personligt. En direktkontakt uppstår och den mänskliga kontakten flyter på bättre, än om du tittar ned i en mobiltelefon.

Vi kan dra nytta av den snabba tekniken men vi behöver ändå lagra viss information i våra långtidsminnen. Sedan kan elektroniken och tekniken vara till stor hjälp vid inlärningen av ett språk. Det blir både enklare och roligare sätt att lära sig ett språk på om man kan variera sätten man lär sig på. Vi når fler elever med olika inlärningssätt genom att eleverna kan lära sig snabbare och roligare.

Förut kunde man om man var ambitiös åka på utlandsstudier och ta med sig sitt lexikon till ett land utan engelsktalande då var det enda sättet att tala landets språk medan nu kan man hitta en språkvän på Skype inom loppet av ett par minuter. Genom all teknik som finns kan man lära sig på ett mer varierat sätt än det var möjligt tidigare.

Det är viktigt att tillsammans med andra kollegor hitta de bästa verktygen. Att ta hjälp av eleverna och våga prova något nytt tillsammans och genom det växa tillsammans. Vi vet ju att elever som är aktiva lär sig mer så tekniken är här för att stanna och tillsammans ser vi dess möjligheter.

/Ann-Christine Wagner
Kommunövergripande förstelärare i Moderna språk


En av våra stora utmaningar; förvandla våra elever från passiva mottagare av kunskap till aktiva kunskapssökare! Hur gör vi?

Vi är två nya kommunövergripande förstelärare i matematik. Sezin Imamovic arbetar som matematiklärare för åk 4-6 på Mörtviksskolan och Anneli Gyllström som speciallärare i matematik på Trångsundsskolan i framförallt årskurserna 7-9.

Vi funderar mycket och ofta över hur vi skapar mera aktiva elever. Det är en av de saker vi funderar över tillsammans, att eleverna ska vara mera delaktiga i undervisningen och skoltiden ska ägnas åt utmanande och meningsfulla aktiviteter. Det är eleverna i första hand som ska känna att de har arbetat hårt och är trötta efter en skoldag, inte vi lärare. Vi båda har mött elever som tycker att det är jobbigt med ansträngning och vill ta den korta och snabba vägen till kunskap, eller rättare sagt till ett rätt svar/resultat.

När vi ber våra elever att skriva ner sina reflektioner av lektionen, där de får fundera över det de är osäkra på, vad de vill veta mer om och vad de har lärt sig, får vi ofta höra kommentarer som, “vad jobbigt, kan du inte bara säga vad vi ska ska skriva?”

Hur ofta tränar vi på skolan våra elever i att tänka själv, utmana sig själv, laborera med idéer och tillämpa dem i praktiken? Är inte våra elever alldeles för ofta bara en mottagare av den informationen/fakta som vi förmedlar? Vi kan trots allt inte kräva något av dem som de inte har fått träna på.

Hur förvandlar vi då våra elever från passiva mottagare av kunskap till aktiva kunskapssökare som styr över sina egna framsteg? Är det kanske så att allt börjar hos oss själva när vi vågar ifrågasätta våra traditioner och vanor i klassrummet, när vi granskar vår egen undervisning om och om igen eller när vi delger varandra våra misstag och reflekterar tillsammans över dem?

Och vilket förhållningssätt har vi mot varandra i klassrummet, vad premieras som bra respektive mindre bra och vad väljer vi som underlag för vår bedömning? Elever lär sig ofta snabbt att koda av vad läraren förväntar sig, därför behöver vi själva börja med den förändring vi tänker uppmuntrar till mer aktiva elever.

Vi arbetar ständigt med att skapa goda relationer i klassrummet där det är tillåtet, och till och med bra, att ibland göra misstag. Dessa medför en grund för dialog med eleverna kring möjliga vägar till en lösning. Vi tror det är viktigt att avdramatisera matematiken, att det är okej att göra misstag och också våga visa att vi själva också gör fel ibland och att vi då tillsammans försöker hitta lösningar. Vi tränar tillsammans på det eleverna ännu inte kan. Vi vill skapa tilltro så att eleverna vågar tro på sig själv och sin egen förmåga. När eleverna själva tar initiativ till att våga skriva lösningar på tavlan för att förklara för varandra och prova olika lösningar är vi en bit på väg.

James Nottingham, lärare och skolledare från Storbritannien, arbetar idag med skolutvecklingsfrågor. Hans tankar är omtalade runt om i världen och samarbetar med både Dweck och Hattie. I hans bok, “Utmanande undervisning i klassrummet” beskriver han verktyg för en utmanande undervisning med konkreta lektionstips. Det handlar bland annat om hur vi får elever att kliva ut sin bekvämlighetszon och stretcha ut sina tankar. Hjärtat i utmaningsmodellen är “the learning pit” (gropen), där eleverna befinner sig i när de har outredda, motsägelsefulla tankar om något som de försöker förstå. Vi behöver skapa situationer där elever vågar och orkar kliva ner i gropen, stampa runt tills de åter är på väg upp med stöttning av oss och sina kamrater. Det är då vi tror att eleverna blir mer aktiva och delaktiga.

När vi idag satt och jobbade på vår text fick vi möjligheten att prata med två mattestudenter som satt vid bordet bredvid oss. Vi kunde inte låta bli att fråga dem vad som motiverar dem till att förbättra sina matteresultat. Gånger då de ofta hamnat i “gropen” har handlat om bråkräkning samt division. Vi undrade hur de tog sig upp ur gropen och inte gav upp, och vilken roll deras lärare hade i den processen. De tyckte först och främst att läraren behöver skapa en god relation till sina elever och bry sig om dem och deras behov. De sade också att “små saker” betyder mycket för dem, t.ex. att läraren ska vara glad och hälsa eleverna välkomna till lektionen. Skapa förförståelse genom att flippa klassrummet, coacha, ha en tydlig lektionsstruktur och tipsa om god studieteknik är också viktiga ingredienser för att öka motivationen och elevaktiviteten. Enligt dem skulle läraren vara engagerad och aktiv själv då hen blir en förebild att ta efter. De lyfte också upp hur viktigt det är att läraren är strukturerad och “inte krånglar till det”.

Vi tolkar det som att ge eleverna tid till att stanna kvar vid ett moment och inte ha bråttom med att gå vidare och presentera allt för många olika lösningsstrategier. Vi känner igen oss själva i deras beskrivningar om hur vi lärare skyndar på för att hinna med.

Det är svårt och utmanande att ändra kulturen i ett klassrum och sina egna vanor som lärare, men inte omöjligt. Vi strävar efter utmaningar på rätt nivå så att varje elev utvecklas optimalt i sin egen takt och utifrån sin egen förmåga. Vi försöker bjuda motstånd i uppgifterna och med rätt stöttning genom lärprocessen. Vi hoppas på detta vis få mer aktiva, delaktiga och kunskapssökande elever.

Man måste ÄLSKA matte, ha tålamod och inte ge upp, avslutar studenterna som vi samtalade med. Det tycker vi låter alldeles underbart och det är dit vi försöker få våra elever.
/Anneli och Sezin


Blogginlägg från NO/teknik-KÖF:are

Ett nytt år som KÖF-are har startat och precis som tidigare år har vi målsättningen att utforska och bidra till en skolutveckling där allt fler elever lyckas i skolan, lär för livet och utvecklas som människor. Vi är förvisso tillsatta i olika ämnen men jobbar under ett paraply som ska främja framgångsrik undervisning i hela skolan.

Till vår hjälp i detta uppdrag har vi fått förkovra oss i vad den senaste forskningen säger, vilka framgångsfaktorer som lyfts samt hur vi kan applicera detta på den svenska skolan och för oss just i Huddinge.

Ni som har varit med på tåget ett par år minns kanske hur vi började bryta ned de allmänna råden kring hur vi lärare bör planera, genomföra och utvärdera undervisningen. Vi skulle planera ”baklänges”, dvs utgå från vad vi vill åstadkomma, vilka förmågor och kunskapskrav vi vill att eleverna ska bemästra och därifrån planera det innehåll och metoder som i så fall är lämpligast för just de elever som vi möter i just vårt klassrum. Idag kan man kanske höja på ögonbrynet och undra ”Vadå baklänges? Är det inte självklart att man först ha klart för sig vart man ska innan man planerar hur man ska ta sig dit?” Modellen att göra massa olika saker och sedan se var man hamnar känns i sammanhanget inte så framgångsrikt och lockande, om det nu var det som ansågs vara ”framlänges”. Det känns verkligen inte som att lärare bedriver sin undervisning så nuförtiden. Kanske är det så att det som förut ansågs vara ”baklänges” helt enkelt har blivit ”framlänges”?

Vidare fick vi KÖF-are ta del av forskning som visar på hur språkutvecklande arbetssätt inte bara lyfter språkkunskaper utan alla kunskaper, i alla ämnen. Och genom litteratur och en inspirerande föreläsning av Dylan Wiliams riktades spotlighten mot formativ bedömning och kooperativt lärande som ett sätt att synliggöra och driva lärandeprocessen ytterligare snäpp framåt. Allt detta som vi har fått förkovra oss i har vi sedan försökt skapa ringar på vattnet kring i våra respektive ämnen genom centrala konferenser, workshops mm så att alla lärare ska ges möjlighet att tänka kring dessa frågor.

I år lades ytterligare en ingrediens i marinaden som vi simmar i på vår väg att utvecklas i vår lärarroll och skapa goda undervisningssituationer för våra elever, nämligen growth mindset.

Under en dag lyssnade vi till både Carol Dweck och James Nottingham som båda forskat kring framgångsfaktorer kopplat till lärande. Hur ser vi på lärandeprocessen? Är den låst eller dynamisk? Har vi fasta eller påverkningsbara faktorer kring vårt lärande? Är förkovrandet av kunskap en passiv eller aktiv process? Kan vi påverka vår kapacitet för lärande och hur gör vi det i så fall?

Det var så inspirerande att höra dessa två lyfta hur forskning visar att lärandet i allra högsta grad är påverkningsbart. Som NO-lärare gläds man åt att det äntligen blåser starka vindar som visar att alla kan lära sig allt. Fysik och kemi är inga svåra ämnen som bara några få ”särskilt intelligenta” kan lära sig. Historiskt har detta nästan varit allmänt vedertaget.

Naturvetenskapliga och tekniska linjer på gymnasiet krävde en viss intelligens, de var inte för alla. Och vissa identifierade sig klart med tanken att det var för svårt för dem.

Missuppfattningen om att man inte skulle klara vissa saker för att man inte var smart nog accepterades, och de begränsningar som det innebar fick man leva med, det var inget att göra åt. Antingen hade man en talang eller så hade man inte det. Talangen var det som avgjorde om man skulle lyckas eller inte. Men om man tittar på de ”talangfulla” så ser man ju ofta att det finns en koppling till hur man fått odla sin talang. Fast det gällde kanske inte vissa skolämnen. Att en tennisspelare som slog ett antal slag om och om igen mot en garageport visade sig bli riktigt vass i tennis, det gick inte att jämföra med fysik eller kemi.

I ett growth mindset-tänk lyfts istället allas förmåga att lära sig nya saker och bli framgångsrika inom det. Ibland krävs mer ansträngning och ibland mindre, det beror på hur långt man kommit på vägen, och hur stora steg man försöker beta av. Med lagom stora steg och lagom ansträngning så finns egentligen inga begränsningar kring hur långt man kan gå. Alla hinner ju såklart inte under en livstid gå lika långt kring allt, men vetskapen om att man kan om man vill är otroligt viktig så att man inte vingklipper sig själv i tron om att man inte kan.

Och här blir ju så klart det förhållningssätt som man omges av otroligt viktigt. Får man höra att man inte kan, eller får man höra att man inte kan ännu? Det är en stor skillnad. I en bok om matematik, som också är ett ämne som förknippats med att vara svårt och bara vara för vissa, ställer sig författaren Anna Palmer frågan: Hur blir man matematisk? Vissa anser sig vara det medan andra inte. Denna uppfattning bekräftas ofta av ett visst mått av påstådd ärftlighet. Föräldrar som säger: ”Jag var inte heller bra på matte” underbygger denna missuppfattning. Vad är orsak och vad är verkan, kan man undra. Inte så konstigt om man ger upp vid motstånd om man känner att det ändå inte är någon ide, ”det är ju ändå inte för mig.”

Om man istället omges av personer som uppmuntrar en att kämpa vidare, att man visst kan klara det, så kanske man faktiskt ger det en chans. Om dessa personer dessutom följer denna kamp noga i syfte att se vad som kanske kan stötta lagom mycket, så borde man gå vinnande ur den kampen.

Med stöttande lärare som håller koll på utvecklingen, och som hjälper eleven att ta lagom stora steg och som visar förtroende för att han eller hon ska lyckas, så borde färre elever känna sig vingklippta. Anna Palmer skriver i sin bok att hon bevittnat hur några barn möts av pedagogerna som smartare – som om de vore blivande nobelpristagare. Hon ställer sig frågan: Vad skulle hända om vi bemötte alla barn som blivande nobelpristagare?

Vi borde möta alla barn som blivande nobelpristagare så att vi inte vingklipper dem, dvs de bör mötas av ett growth mindset. Men hur gör vi det i praktiken, och hur bryter vi trenden kring de ”svåra” NO-ämnena? Det ser vi fram emot att grotta ner oss i tillsammans med alla NO/teknik-lärare under detta läsår.

Vi ses och hörs
Mariann och Henrik