En av våra stora utmaningar; förvandla våra elever från passiva mottagare av kunskap till aktiva kunskapssökare! Hur gör vi?

Vi är två nya kommunövergripande förstelärare i matematik. Sezin Imamovic arbetar som matematiklärare för åk 4-6 på Mörtviksskolan och Anneli Gyllström som speciallärare i matematik på Trångsundsskolan i framförallt årskurserna 7-9.

Vi funderar mycket och ofta över hur vi skapar mera aktiva elever. Det är en av de saker vi funderar över tillsammans, att eleverna ska vara mera delaktiga i undervisningen och skoltiden ska ägnas åt utmanande och meningsfulla aktiviteter. Det är eleverna i första hand som ska känna att de har arbetat hårt och är trötta efter en skoldag, inte vi lärare. Vi båda har mött elever som tycker att det är jobbigt med ansträngning och vill ta den korta och snabba vägen till kunskap, eller rättare sagt till ett rätt svar/resultat.

När vi ber våra elever att skriva ner sina reflektioner av lektionen, där de får fundera över det de är osäkra på, vad de vill veta mer om och vad de har lärt sig, får vi ofta höra kommentarer som, “vad jobbigt, kan du inte bara säga vad vi ska ska skriva?”

Hur ofta tränar vi på skolan våra elever i att tänka själv, utmana sig själv, laborera med idéer och tillämpa dem i praktiken? Är inte våra elever alldeles för ofta bara en mottagare av den informationen/fakta som vi förmedlar? Vi kan trots allt inte kräva något av dem som de inte har fått träna på.

Hur förvandlar vi då våra elever från passiva mottagare av kunskap till aktiva kunskapssökare som styr över sina egna framsteg? Är det kanske så att allt börjar hos oss själva när vi vågar ifrågasätta våra traditioner och vanor i klassrummet, när vi granskar vår egen undervisning om och om igen eller när vi delger varandra våra misstag och reflekterar tillsammans över dem?

Och vilket förhållningssätt har vi mot varandra i klassrummet, vad premieras som bra respektive mindre bra och vad väljer vi som underlag för vår bedömning? Elever lär sig ofta snabbt att koda av vad läraren förväntar sig, därför behöver vi själva börja med den förändring vi tänker uppmuntrar till mer aktiva elever.

Vi arbetar ständigt med att skapa goda relationer i klassrummet där det är tillåtet, och till och med bra, att ibland göra misstag. Dessa medför en grund för dialog med eleverna kring möjliga vägar till en lösning. Vi tror det är viktigt att avdramatisera matematiken, att det är okej att göra misstag och också våga visa att vi själva också gör fel ibland och att vi då tillsammans försöker hitta lösningar. Vi tränar tillsammans på det eleverna ännu inte kan. Vi vill skapa tilltro så att eleverna vågar tro på sig själv och sin egen förmåga. När eleverna själva tar initiativ till att våga skriva lösningar på tavlan för att förklara för varandra och prova olika lösningar är vi en bit på väg.

James Nottingham, lärare och skolledare från Storbritannien, arbetar idag med skolutvecklingsfrågor. Hans tankar är omtalade runt om i världen och samarbetar med både Dweck och Hattie. I hans bok, “Utmanande undervisning i klassrummet” beskriver han verktyg för en utmanande undervisning med konkreta lektionstips. Det handlar bland annat om hur vi får elever att kliva ut sin bekvämlighetszon och stretcha ut sina tankar. Hjärtat i utmaningsmodellen är “the learning pit” (gropen), där eleverna befinner sig i när de har outredda, motsägelsefulla tankar om något som de försöker förstå. Vi behöver skapa situationer där elever vågar och orkar kliva ner i gropen, stampa runt tills de åter är på väg upp med stöttning av oss och sina kamrater. Det är då vi tror att eleverna blir mer aktiva och delaktiga.

När vi idag satt och jobbade på vår text fick vi möjligheten att prata med två mattestudenter som satt vid bordet bredvid oss. Vi kunde inte låta bli att fråga dem vad som motiverar dem till att förbättra sina matteresultat. Gånger då de ofta hamnat i “gropen” har handlat om bråkräkning samt division. Vi undrade hur de tog sig upp ur gropen och inte gav upp, och vilken roll deras lärare hade i den processen. De tyckte först och främst att läraren behöver skapa en god relation till sina elever och bry sig om dem och deras behov. De sade också att “små saker” betyder mycket för dem, t.ex. att läraren ska vara glad och hälsa eleverna välkomna till lektionen. Skapa förförståelse genom att flippa klassrummet, coacha, ha en tydlig lektionsstruktur och tipsa om god studieteknik är också viktiga ingredienser för att öka motivationen och elevaktiviteten. Enligt dem skulle läraren vara engagerad och aktiv själv då hen blir en förebild att ta efter. De lyfte också upp hur viktigt det är att läraren är strukturerad och “inte krånglar till det”.

Vi tolkar det som att ge eleverna tid till att stanna kvar vid ett moment och inte ha bråttom med att gå vidare och presentera allt för många olika lösningsstrategier. Vi känner igen oss själva i deras beskrivningar om hur vi lärare skyndar på för att hinna med.

Det är svårt och utmanande att ändra kulturen i ett klassrum och sina egna vanor som lärare, men inte omöjligt. Vi strävar efter utmaningar på rätt nivå så att varje elev utvecklas optimalt i sin egen takt och utifrån sin egen förmåga. Vi försöker bjuda motstånd i uppgifterna och med rätt stöttning genom lärprocessen. Vi hoppas på detta vis få mer aktiva, delaktiga och kunskapssökande elever.

Man måste ÄLSKA matte, ha tålamod och inte ge upp, avslutar studenterna som vi samtalade med. Det tycker vi låter alldeles underbart och det är dit vi försöker få våra elever.
/Anneli och Sezin

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*