Släpp in världen i klassrummet!

En internationaliserad värld

I Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 kan man i det allra första stycket läsa att ”Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på”. Eftersom det står i det fösta stycket borde det väl vara ganska viktigt? Läser man vidare står det ”Det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald” och ”Ett internationellt perspektiv är viktigt för att kunna se den egna verkligheten i ett globalt sammanhang och för att skapa internationell solidaritet samt förbereda för ett samhälle med täta kontakter över kultur- och nationsgränser”.

Att vi lever i en internationaliserad värld vet alla om, speciellt vi som arbetar inom skolan. Vi vet att vi måste göra våra elever medvetna om att det inte räcker med att ha kunskaper om Sverige och om vårt lands kultur, språk, vanor, traditioner, företag o.s.v. Vi måste undervisa våra elever om de mänskliga rättigheterna och göra dem till medvetna internationella medborgare och vi måste göra det på riktigt, vi måste ha skarpa mål. Vi måste få in världen i klassrummet, både världen direkt utanför klassrumsfönstren, och världen utanför Sveriges gränser. Eftersom jag är språklärare borde detta vara ganska lätt, eller hur?
Hur kan vi då få in världen i klassrummet för engelskundervisning?

Brevvänner

Enklaste (och kanske roligaste) sättet är nog att skaffa brevvänner. När jag lät mina nya fyror skriva brev förra terminen var det flera som aldrig skrivit brev förut, varken på engelska eller på svenska. Att fundera på vad man skriver i ett brev, hur mycket man ska berätta om sig själv, att man ska börja med en hälsningsfras, avsluta på ett speciellt sätt (”Men varför ska jag skriva Hälsningar från när jag redan skrivit vad jag heter i början?”) och vilka frågor man kan ställa gjorde att det blev vilda – men intressanta – diskussioner redan innan vi ens började skriva. Att sedan få personliga svar på sina brev var som att hela klassen fick födelsedagspresenter!
Gå in på https://www.etwinning.net/sv/pub/index.htm för tips om hur man kan hitta brevvänner.

Skype in the classroom

Något annat som varit oerhört populärt är Skype in the classroom:
https://education.microsoft.com/skype-in-the-classroom/overview
Här kan man få kontakt med klasser över hela världen som vill skypa. Man bestämmer tillsammans med den andra läraren en dag och en tid och kanske också vilka typer av frågor man kan ställa, och sedan är det bara att köra. Klasserna får alltså se varandra (här behöver man en storbild, typ en smartboard) och man ska, genom att ställa ja- och nejfrågor, ta reda på var den andra klassen kommer ifrån. Ofta (men inte alltid!) har vi vunnit eftersom Sverige är ett ganska litet land.

Mystery Padlet

Om man får problem med att hitta en tid som fungerar för båda klasserna, till exempel på grund av tidsskillnaden är en kul variant att göra en padlet:
https://sv.padlet.com/
Här ställer man, tillsammans med sina elever, ja- och nejfrågor för att ta reda på var den andra klassen befinner sig. Man kan komma överens om att man får ställa max tre frågor per gång för att det inte ska bli för lätt. Här gäller det att komma på smarta frågor vilket eleverna snabbt lär sig. Är det till exempel smartast att fråga ”Do you have nice beaches?” eller ”Is your country in the Northern Hemisphere”. Första gången vi körde “Mystery Padlet” som vi kallar det fick vi frågan om Northern Hemisphere vilket lärde eleverna ett helt nytt begrepp. Jag lovar, det blir många vilda diskussioner där eleverna hänger över världskartan och försöker komma överens om hur de bästa frågorna ser ut. I flera fall har eleverna fortsatt att skriva till varandra även efter att de gissat rätt. I ett fall – när vi äntligen kommit fram till att vår ”Mystery class” kom från Tasmanien, frågade våra nya vänner om vi ville titta på och kommentera deras projekt som gick ut på att alla eleverna åkte runt och gjorde reportage om olika delar av Tasmanien. Ja, det ville mina svenska elever gärna göra!

World’s Children’s Prize

Det som de flesta av mina elever har tyckt mest om att arbeta med är World’s Children’s Prize, ett utbildningsprogram som arbetar för barns rättigheter:
http://worldschildrensprize.org/

Här har de läst om och ibland fått kontakt med elever över hela världen, många som på olika sätt har fått sina rättigheter kränkta. Mina elever har fått träffa före detta barnsoldater, barn som levt på gatan i större delen av sitt liv, barn som inte fått gå i skolan, barn som vuxit upp i krigshärjade områden. Jag är övertygad om att dessa möten – antingen de varit ”in real life” eller via tidningsurklipp – har varit minnen för livet för mina elever. Möten som har gjort att de blivit mer medvetna om hur världen ser ut och att man kan göra skillnad om man verkligen vill. Eller som en av mina elever sa i ett tal som hon höll efter att vi arbetat med World’s Children’s Prize under en period:
“I hope that all children want to make a change, because there are things in the world that need changing and it’s the responsibility of everyone – adults and children alike – to make sure this happens. Together, we have to stand up for, and help each other. It cannot be the responsibility of a single person to fix everything; we need to work together for change to happen.”
Se hela talet här!

Vissa dagar är det extra kul att vara lärare och det här var en sådan dag!

Ha en härlig höst!

Hälsningar Cissi Söderlund
Lärare i Snättringeskolan, kommunövergripande förstelärare i engelska och utbildare i World’s Children’s Prize.

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*