Idrottslektioner i ”Afrikas pärla”

Vad skulle du förvänta dig för undervisning om du flyttade till en mindre stad i Uganda och började arbeta som idrottslärare?

Att det finns materiella skillnader kan man anta och att barnen och lärarna arbetar under andra (sämre?) förhållanden än hemma i Sverige. Finns det idrottsmaterial så som koner och lekband? Gräsyta? Hur ser innehållet ut? Hur ser kursplanen ut? Vilken status har ämnet?

Jag hade otroligt många frågor innan jag kom till min nya skola i västra Uganda. Här skulle jag arbeta med bland annat Idrott och hälsa under höstterminen 2017. Idag, bara en vecka innan jag åker hem, försöker jag sammanfatta, jämföra och reflektera. Det är svårt begränsa sig till ett blogginlägg. Det skulle behövas en hel avhandling för att kunna beskriva skolsystem, lärare, elever, lektioner och upplevelser för att kunna ge er en fullständig bild. Men jag ska försöka göra mitt bästa.

Leken ”Trasan och hinken” – en stor succé!

 

“Den sämsta idrottslektionen jag någonsin haft!”

Mina ord till en kollega efter min första idrottslektion på skolan

Min första idrottslektion här i Uganda blev inte riktigt som jag tänkt mig. Utan att egentligen haft en aning om vad jag kunde förvänta mig så hade jag förberett ett par enkla lekar som säkra kort för en bra start på terminen.

Efter att min motorcykeltaxi ”råkat” bli 30 minuter sen så var jag nervös och stressad redan när jag dök upp på skolan. Jag bad om ursäkt och började plocka fram de åtta koner jag tagit med hemifrån och mina egentillverkade lekband. Skönt ändå att jag har lekar som jag vet alltid fungerar och att det bara kommer vara 30 elever, hur annorlunda kan det bli? tänkte jag.

Lärarna ropade ut eleverna och ut strömmar 120 elever som förväntansfullt hoppar runt för att ha lektion. Jag tittar på de minsta eleverna och de ser inte ut att vara mer än 3 år gamla. De äldsta är längre och större än mig själv. Panik! Jag tittar nervöst mot mina kollegor som bara gör tummen upp mot mig och nickar med ett glatt leende på läpparna.

Lektionen börjar. Jag förklarar den första aktiviteten, frågar om alla förstår (jag vet, inte speciellt pedagogiskt) varpå alla unisont säger ”Yes, teacher!”. Leken startar med att över hälften av eleverna springer runt som yra höns och alla rör sig endast kring en liten yta i mitten. Ungefär som när man ser en fotbollsmatch med 6-åringar, alla springer på samma yta.

Jag stannar upp lektionen igen och samlar alla. Att samlas tar 15 minuter och nu är det 20 minuter kvar på lektionen. Det är fruktansvärt varmt och jag svettas kopiöst av värmen (och förmodligen även av stressen). Jag förklarar och visar en gång till hur leken går till. Jag använder de elever som verkade förstå som hjälp för att visa hur det går till. Jag använder så många verktyg jag kan ur min verktygslåda. Så här överpedagogisk är jag inte ens med mina ”ettor” hemma i Sverige.

– ”Yes, teacher!”

När vi nu startade leken igen hade jag förhoppningar om att det skulle gå bättre. Efter en minut ligger 30 förskolebarn översprungna i en hög i mitten av planen. De äldre har tröttnat och satt sig vid sidan av och resten springer runt och jagar varandra. Jag sliter mitt hår och undrar om det är mission impossible. Efter lektionen sa min kollega kort:

– ”Different, ha?”

Jag: ”The worst lesson I have ever had!”

Nedslagen efter min första dag åkte jag hem och filade på nästa dags lektioner. Mer struktur, mindre grupp, enkla instruktioner och översättningshjälp av eleverna till det lokala språket. Det fungerade! Efter visuella instruktioner, upprepning, tålamod och språkhjälp fick vi det att fungera hyfsat bra. Du lever och lär 🙂

”Det är som att vara nyexaminerad igen”

Förklarade jag för en vän när jag gjort om min lektionsplanering för tredje gången

När jag står i mina joggingskor och idrottskläder i min idrottshall i Stuvsta känner jag mig trygg i min miljö, med mina elever och i min roll. Jag kan hantera många utmaningar med de verktyg jag fått med mig genom utbildning, kollegor och erfarenhet. Tänk vad allt kan förändras bara av att man byter miljö. Nya elever, ny roll (?) och ny miljö – fungerar mina verktyg även här?

Min första lektion i Uganda vittnar om att jag saknade kunskaper om eleverna, undervisningen, miljön och kulturen. Jag tog helt enkelt för givet att mina verktyg skulle fungera på samma sätt i Uganda som i Sverige. Och jag som inbillat mig att det var jag som skulle lära ut mina metoder till lärarna. I själva verket blev jag totalt omkullkastad och fick börja om från ruta ett.

Det var otroligt svårt, nyttigt och utvecklande. Nya förutsättningar men samma verktyg som tidigare. Hur gör jag nu? De lektionsplaneringar jag skapat här har förmodligen tagit lika lång tid som de första jag skapade när jag var nyexaminerad lärare. Jag tampades med olika frågor: Hur sätter jag tydliga strukturer som de känner till och kan förstå? Hur tar jag hänsyn till elevernas bakgrund? Hur får jag vissa elever att förstå att de inte blir slagna om de svarar fel (det är olagligt i Uganda men förekommer i vissa familjer)? Vad är fusk och hur påverkar det lektionen? Hur arbetar man i par eller i grupp?

Lektionsplaneringarna jag skapat har utan tvekan tagit lika lång tid som mina första planeringar som nyexaminerad lärare. Vända och vrida. Knöggla ihop och kasta. Knöggla upp igen och förändra. Det tog ett par veckor men när vi tillsammans fick de flesta bitar på plats och så började lektionerna få flyt på riktigt!

”P.E – It´s time for lesson! P.E – It´s time for lesson!”

Sjungande och dansande rör sig lågstadiet från klassrummet till lektionen

Vilken pepp!

Nog för att jag haft klasser som haft en otrolig energi och pepp men de här klasserna slår nästan allt jag tidigare varit med om. De sjunger och dansar varje gång de ska ha idrott och hälsa! Rörelseglädje deluxe!

Fallskärmen blev ett färgglatt inslag – här är ”Karusellen”.

 

Många saker i svensk idrottsundervisning tar man för givet. Stå i led, förstå vad man använder koner till, samarbeta med andra, vänta på sin tur, våga ställa frågor, fuska inte (oj vad jag har fått arbeta med fusket;)). Jag var tvungen att arbeta in alla dessa oskrivna regler och strukturer innan jag kunde börja med själva lektionerna. Men när allt detta är på plats och lektionen börjar flyta så är energin ofantligt hög! Eleverna är så överpeppade att det gjorde ont i hjärtat att stoppa lektionerna.

Det gör även ont i hjärtat att nu behöva lämna mina fantastiska kollegor och mina elever som letat sig in i mitt hjärta för alltid. Jag är tacksam över att ha fått vara en liten, liten del av deras liv och jag är tacksam över hur den tiden utvecklat mig både som lärare och människa.

/Robert Nygren

 

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*