Släpp in världen i klassrummet!

En internationaliserad värld

I Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 kan man i det allra första stycket läsa att ”Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på”. Eftersom det står i det fösta stycket borde det väl vara ganska viktigt? Läser man vidare står det ”Det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald” och ”Ett internationellt perspektiv är viktigt för att kunna se den egna verkligheten i ett globalt sammanhang och för att skapa internationell solidaritet samt förbereda för ett samhälle med täta kontakter över kultur- och nationsgränser”.

Att vi lever i en internationaliserad värld vet alla om, speciellt vi som arbetar inom skolan. Vi vet att vi måste göra våra elever medvetna om att det inte räcker med att ha kunskaper om Sverige och om vårt lands kultur, språk, vanor, traditioner, företag o.s.v. Vi måste undervisa våra elever om de mänskliga rättigheterna och göra dem till medvetna internationella medborgare och vi måste göra det på riktigt, vi måste ha skarpa mål. Vi måste få in världen i klassrummet, både världen direkt utanför klassrumsfönstren, och världen utanför Sveriges gränser. Eftersom jag är språklärare borde detta vara ganska lätt, eller hur?
Hur kan vi då få in världen i klassrummet för engelskundervisning?

Brevvänner

Enklaste (och kanske roligaste) sättet är nog att skaffa brevvänner. När jag lät mina nya fyror skriva brev förra terminen var det flera som aldrig skrivit brev förut, varken på engelska eller på svenska. Att fundera på vad man skriver i ett brev, hur mycket man ska berätta om sig själv, att man ska börja med en hälsningsfras, avsluta på ett speciellt sätt (”Men varför ska jag skriva Hälsningar från när jag redan skrivit vad jag heter i början?”) och vilka frågor man kan ställa gjorde att det blev vilda – men intressanta – diskussioner redan innan vi ens började skriva. Att sedan få personliga svar på sina brev var som att hela klassen fick födelsedagspresenter!
Gå in på https://www.etwinning.net/sv/pub/index.htm för tips om hur man kan hitta brevvänner.

Skype in the classroom

Något annat som varit oerhört populärt är Skype in the classroom:
https://education.microsoft.com/skype-in-the-classroom/overview
Här kan man få kontakt med klasser över hela världen som vill skypa. Man bestämmer tillsammans med den andra läraren en dag och en tid och kanske också vilka typer av frågor man kan ställa, och sedan är det bara att köra. Klasserna får alltså se varandra (här behöver man en storbild, typ en smartboard) och man ska, genom att ställa ja- och nejfrågor, ta reda på var den andra klassen kommer ifrån. Ofta (men inte alltid!) har vi vunnit eftersom Sverige är ett ganska litet land.

Mystery Padlet

Om man får problem med att hitta en tid som fungerar för båda klasserna, till exempel på grund av tidsskillnaden är en kul variant att göra en padlet:
https://sv.padlet.com/
Här ställer man, tillsammans med sina elever, ja- och nejfrågor för att ta reda på var den andra klassen befinner sig. Man kan komma överens om att man får ställa max tre frågor per gång för att det inte ska bli för lätt. Här gäller det att komma på smarta frågor vilket eleverna snabbt lär sig. Är det till exempel smartast att fråga ”Do you have nice beaches?” eller ”Is your country in the Northern Hemisphere”. Första gången vi körde “Mystery Padlet” som vi kallar det fick vi frågan om Northern Hemisphere vilket lärde eleverna ett helt nytt begrepp. Jag lovar, det blir många vilda diskussioner där eleverna hänger över världskartan och försöker komma överens om hur de bästa frågorna ser ut. I flera fall har eleverna fortsatt att skriva till varandra även efter att de gissat rätt. I ett fall – när vi äntligen kommit fram till att vår ”Mystery class” kom från Tasmanien, frågade våra nya vänner om vi ville titta på och kommentera deras projekt som gick ut på att alla eleverna åkte runt och gjorde reportage om olika delar av Tasmanien. Ja, det ville mina svenska elever gärna göra!

World’s Children’s Prize

Det som de flesta av mina elever har tyckt mest om att arbeta med är World’s Children’s Prize, ett utbildningsprogram som arbetar för barns rättigheter:
http://worldschildrensprize.org/

Här har de läst om och ibland fått kontakt med elever över hela världen, många som på olika sätt har fått sina rättigheter kränkta. Mina elever har fått träffa före detta barnsoldater, barn som levt på gatan i större delen av sitt liv, barn som inte fått gå i skolan, barn som vuxit upp i krigshärjade områden. Jag är övertygad om att dessa möten – antingen de varit ”in real life” eller via tidningsurklipp – har varit minnen för livet för mina elever. Möten som har gjort att de blivit mer medvetna om hur världen ser ut och att man kan göra skillnad om man verkligen vill. Eller som en av mina elever sa i ett tal som hon höll efter att vi arbetat med World’s Children’s Prize under en period:
“I hope that all children want to make a change, because there are things in the world that need changing and it’s the responsibility of everyone – adults and children alike – to make sure this happens. Together, we have to stand up for, and help each other. It cannot be the responsibility of a single person to fix everything; we need to work together for change to happen.”
Se hela talet här!

Vissa dagar är det extra kul att vara lärare och det här var en sådan dag!

Ha en härlig höst!

Hälsningar Cissi Söderlund
Lärare i Snättringeskolan, kommunövergripande förstelärare i engelska och utbildare i World’s Children’s Prize.


”Allt du gör kan användas till din fördel.”

För några år sedan var jag på en föreläsning – jag kommer tyvärr inte ihåg vad föreläsaren heter – som handlade om konsten att bedöma formativt, hela tiden. Han pratade om att han alltid sa till sina elever att ”allt du gör kan användas till din fördel”.

Jag kommer ihåg att jag gick och funderade på det citatet när jag gick från föreläsningen. Hans elever gick visserligen på gymnasiet, men det borde väl vara samma sak med yngre elever?

är jag kom till jobbet dagen efter diskuterade jag citatet med några kollegor.

-Nja, sa en kollega, ”allt du gör”…ska de aldrig få slappna av?

-Hmmm, funderade en annan kollega, du får väl fråga eleverna vad de tycker.

Bra idé! Jag tog med mig citatet till klassen.

-Betyder det att allt vi gör kan användas till vår nackdel? undrade en kille.

-Nej, sa jag. Verkligen inte. Däremot borde det betyda att du kan råka säga något bra vid något tillfälle som kanske inte ens är på en lektion, men det räknas ändå.

Det gillade klassen och de tog itu med uppgiften direkt; att implementera vårt nya klasscitat. Några gjorde en skylt som de satte upp längst fram i klassrummet. Våra IT-ansvariga (de elever som tagit på sig att vara ansvariga för vår klassblogg) skrev in citatet på framsidan på bloggen.

Sedan var det bara att börja tänka utifrån att ”allt man gör kan användas till ens fördel”.

Innebar detta någon förändring i mitt arbetssätt? Nja. Innebar detta någon förändring i mitt tänkande kring bedömning? Ja, absolut!

Jag blev bättre på att använda alla lärtillfällen till ett bedömningstillfälle, utan att göra det till ett stressmoment för eleverna. Jag tror att vi lärare är experter på att få eleverna att stressa upp sig. Alla dessa elever med ont i magen och sömnproblem är levande bevis på detta. Vi stressar upp både elever och oss själva (och förstås föräldrarna) med läxor, läxförhör, prov och redovisningar.

Nu började jag mer och mer lägga märke till alla tillfällen som eleverna bjöd på: en fredagseftermiddag när de hetsigt diskuterade (på engelska förstås) vems tur det var att vara bingoutropare. En rast när en annars väldigt tystlåten elev kom fram och berättade (återigen på engelska) att hon i helgen hade besökt London tillsammans med sin mamma. Eller när vi var inne i stan för att göra ett studiebesök och en turist kom och frågade efter en vägbeskrivning och två elever med mycket möda, men med en oerhörd noggrannhet, beskrev vägen till Gröna Lund.

Allt du gör kan användas till din fördel. Alla dessa tillfällen är exempel på ”muntliga och skriftliga framställningar av olika slag” där ”eleven kan formulera sig enkelt, relativt tydligt och relativt sammanhängande” vilket är ett av våra kunskapskrav i engelska (Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011). Och detta helt utan att eleven tänkte ”Oj, nu blir jag bedömd, nu måste jag anstränga mig.”

En nuvarande elev frågade mig efter att ha känt mig i några månader varför vi inte haft några prov.

-Vad menar du med prov? undrade jag.

-Det vet du väl vad prov är, sa eleven.

-Nja, berätta, sa jag.

Eleven funderade en stund innan han sa:

-Alltså, man får ett prov, alltså några papper där man ska skriva svar på några frågor, och så rättar läraren det och så får man tillbaka provet och då har man fått poäng.

Ordet poäng sa han med eftertryck.

-Aha, sa jag. Och vad gör man sen?

Eleven funderade en stund.

-Lägger det i lådan. Visar föräldrarna.

Spridda skratt i klassrummet.

-Eller hur, sa en annan elev. Som att du visar föräldrarna.

Jag gjorde ett nytt försök:

-Varför är dessa prov viktigare än de förhör vi har varje måndag? (Vi brukar på olika sätt kolla av/diskutera/fundera på vad vi gjorde veckan innan.)

-Ähhhh…för att de är prov?

Hmmm, tänkte jag. Vi har alltså lärt våra elever att prov är viktigare än ”vanliga” lektioner. Det blev en intressant diskussion i den här klassen där jag återigen fick påminna om att allt man gör kan användas till ens fördel och att det är minst lika viktigt att vara delaktig i en helt vanlig diskussionsövning som att göra bra ifrån sig på en skrivuppgift eller ett förhör.

En gammal elev som kom och hälsade på för ett par veckor sedan talade om att hon hade berättat om vårt citat för sin nya lärare som då gjorde en skylt som hon satte upp i klassrummet. Kul, tänkte jag, att våra tankar ger ringar på vattnet. Och kul att min gamla elev valde att berätta om det. Det måste väl betyda att hon tyckte att det var viktigt, att det var bra?

Jag är lite ledsen att jag inte kommer ihåg namnet på den föreläsare som inspirerat till ett av mina viktigaste klasscitat och jag hoppas att jag en dag kommer springa på honom så att jag kan tacka för en inspirerande föreläsning.

Soliga vårhälsningar från
Cissi Söderlund,
grundskollärare Snättringeskolan och
kommunövergripande förstelärare i engelska


Teater i språkundervisningen

När jag träffar gamla elever och frågar dem om vad de kommer ihåg från mina lektioner brukar svaret ofta bli TEATER. Svaret kan för mig, som inte har något emot att prata inför folk och som alltid har älskat drama, kännas självklart, men hur kommer det sig att även de lite tystare och blygare eleverna ofta tycker om att kliva in i en annan roll?

Jag har satt upp oräkneliga pjäser, i alla årskurser, på både svenska och engelska, med musik och sång och utan musik och sång, ofta i samarbete med SO-läraren och musikläraren, ibland i samarbete med bild-, teknik- och slöjdlärarna, och nästan alltid har eleverna fått hjälpa till att skriva manus.

När vi börjar med ett teaterprojekt brukar eleverna få välja vad de vill fokusera på; vill man ha många repliker eller några få, vill man vara regissör, författare, rekvisitaarbetare, dansare eller kanske låtskrivare? Vad man än väljer är språket man pratar förstås engelska. När man valt fokusområden börjat själva arbetet; i början skriver vi mycket repliker. Ofta har vi valt ämne utifrån vad klassen arbetar med i SO, till exempel Vikingatiden eller Europa. Sedan är det dags att lära sig sina repliker, ev. bygga rekvisitan och fixa scenkläder (om man vill ha det) och att träna, träna, träna. Ett bättre sätt att få ihop en grupp får man leta efter; hela klassen har ett tydligt gemensamt projekt att jobba med och ett mål att jobba mot: den stora föreställningen där man kan bjuda in föräldrar, släkt, andra klasser eller vilka man nu vill ha där.

Vill man inte skriva pjäsen själv finns det naturligtvis oräkneliga pjäser man kan köpa eller skriva ut från olika hemsidor.

Som alla vet finns det x antal olika personligheter i varje klass; vi har utåtriktade som vill prata oavbrutet, vi har blyga som aldrig vill prata inför klassen, vi har elever med koncentrationssvårigheter, vi har elever med läs- och skrivsvårigheter o.s.v. I en teateruppsättning kan alla vara med utifrån sina förutsättningar. En pojke som var med i vår vikingspjäs för något år sedan slängde manuset i golvet när han skulle läsa igenom det första gången; ”Det är ingen idé, jag är dyslektiker.” Vi läste manuset tillsammans och han lärde sig replikerna på en lektion. Dagen efter kom han och ville ha fler repliker vilket han naturligtvis fick. Hans självförtroende fick sig en ordentlig skjuts uppåt. När han på själva förställningen drog ner rungande applåder grät hans mamma (av lycka!). Det är sådana stunder som gör att allt arbete är värt det.

En annan elev som i vanliga fall är blyg och tillbakadragen valde att jobba som ljudtekniker; ett stort ansvar eftersom man måste ha full koll på manus och de olika skådespelarnas repliker så att man inte spelar upp t.ex. åskmuller eller klapprande hästhovar vid fel tillfälle. Efter projektet frågade han vilken utbilning man ska gå för att bli ljudtekniker. Detta är ju också en del av vårt uppdrag; att ge eleverna tips på vad de kan tänkas arbeta med när de en dag slutar skolan.

Vill man inte sätta upp en hel teaterpjäs eller om man vill värma upp lite innan den stora uppsättningen kan man jobba med småsketcher. Här får eleverna jobba i smågrupper (kanske tre och tre). Varje grupp får en minisketch och på ca tio minuter ska de träna in en liten scen. Alla måste säga minst (t.ex.) fem meningar var och sedan spelar man upp för klassen. Jag lovar att det drar ner många skratt! Minisketcherna kan t.ex. se ut så här: You are at a bank and you are the witness of a robbery. What do you do? What happens? eller You are at a zoo. You see a small child fall down to the wolves. What do you do? What happens? eller You have a test tomorrow and you have not prepared yourself at all. A guy/ girl that you like calls you up and invites you to a party. What do you do? What happens?

Jag är inte emot läromedel, tvärtom, det finns flera fantastiskt bra läroböcker med en väl genomtänkt progression, medryckande texter och övningar som tränar alla förmågor men det är alltid givande för eleverna att jobba med olika saker. Ombyte förnöjer som alla vet och att slänga in ett teaterprojekt är inte bara väldigt roligt, det är också ett nytt sätt för eleverna att lära sig nya fraser och ord. Ingen elev vill glömma sina repliker under föreställningen (samtidigt som det måste var ok att glömma några ord någon gång och lita till sufflören) och de lägger ner mycket tid på att läsa och träna. Och det är väl det vi vill att våra elever ska göra: att prata mycket engelska, att använda språket vid olika tillfällen och att bli säker på sig själv i sin kommunikation?

/Cissi Söderlund, teaterälskande kommunövergripande förstelärare i engelska


Tankar från en kommunövergripande förstelärare i engelska

För två år sedan när jag sökte jobbet som kommunövergripande förstelärare i engelska i Huddinge kommun hade jag egentligen ingen aning om vad det var jag sökte. Jag skulle få jobba med engelska och jag skulle få jobba med skolutveckling och det tyckte jag lät bra. Nu, när jag har haft uppdraget i knappt två år kan jag i alla falla säga att jag hade rätt om en sak; roligt är det! Tänk att få sitta i ett rum tillsammans med smarta, positiva pedagoger som brinner för sina ämnen, som alltid har bra idéer för hur man ska få undervisningen i Huddinge att gå framåt, som jublar när man får gå på en föreläsning med någon framstående pedagog och som, framför allt, älskar att vara lärare. Bara det här gör det värt att vara ”KÖF-are”!

Och nu ska vi tydligen bli bloggare också.

-Vadå blogga? sa vi. Vad ska vi skriva om?

-Skriv vad som helst, sa Peter Nyberg, som tillsammans med Kerstin Zirath är vår samordnare.

Det var ju lätt. Det är som när man säger till sina elever att de får skriva en uppsats om vad som helst. Ge mig ett ämne att skriva om så kan jag skriva hur mycket som helst men vad som helst?!

Men ok, jag gör ett försök. Jag heter alltså Cissi Söderlund och är kommunövergripande förstelärare i engelska i Huddinge Kommun. Jag jobbar på Snättringeskolan där jag är klasslärare (Eller heter det klassföreståndare? Eller kanske mentor?) för en årskurs 6 som jag har haft sedan de började 4:an. En fantastisk klass, fylld av livfulla elever! I Snättringe har jag också en förstelärartjänst som innebär att jag, tillsammans med ledningsgrupp och två andra förstelärare, försöker utveckla undervisningen på skolan. Vi har till och med döpt oss till utvecklingsgruppen, snyggt!

Tillbaka till mitt KÖF-uppdrag (alla dessa förkortningar; är det bara vi lärare som måste döpa allt till så långa namn att man måste göra om dem till mer eller mindre omöjliga förkortningar som ingen kommer ihåg?), vad är det vi gör egentligen? Enligt arbetsbeskrivningen ska vi: ”arbeta med edWise, centrala ämneskonferenser, ansvara för nätverk för ex andra förstelärare inom vårt ämne, genomföra centrala uppdrag på uppdrag av styrgruppen, ha omvärldsbevakning och vara uppdaterade på forskning och utveckling vad gäller vårt ämne. Vi ska vara legitimerade, behöriga och erfarna. Vi ska ha en mycket god förmåga att förbättra elevernas studieresultat och vi ska deltaga i eller ansvara för ett övergripande arbete på skolan.  Vi ska gärna ha erfarenhet som VFU handledare, mentor för introduktionsperioden, implementeringsansvarig för pedagogiska satsningar, arbetslagsledare eller ämnesutvecklare. Utöver detta ska vi ha ett starkt intresse för att utveckla den pedagogiska undervisningen och en vilja att utveckla lärarkollegor och därigenom elever. Vi ska skapa engagemang och delaktighet och ha förmågan att leda och motivera andra för att nå gemensamma mål och skapa förtroendefulla miljöer. Vi ska se mönster och  hitta hållbara lösningar, utforma långsiktiga strategier för barns lärande och se mål och bedömning som verktyg för verksamheten.  Vi ska planera och genomföra verksamheten utifrån varje barns behov och förutsättningar. Omvärldsbevakning, forskning och utveckling i våra ämnen är vi insatta i. Som personer är vi trygga, stabila och självreflekterande.”

Ni ser själva; vi är superpedagoger, alltid redo, alltid pålästa, alltid nytänkande och redo att kasta oss över nya utmaningar. Scouter, kasta er i väggen, vi har tagit ”alltid redo” till en ny dimension. Och folk undrar vad det är vi gör på tisdagarna. Min fråga är: hur hinner vi vara så här fantastiska på bara 20%?

Men lite mer exakt kanske ni undrar: vad är det vi gör som är så fanatstiskt? Som gör att vi är värda denna 20%-iga nedsättning i tid? Som gör att det är vi som är förstelärare och ni andrelärare (ett uttryck som jag inte kan skryta över att ha uppfunnit, det gjorde mina kära kollegor, så där lite kärleksfullt i personalrummet, över en fika). Jag tror, helt ärligt, att vi faktiskt är väldigt engagerade i det vi gör. Vi kan diskutera pedagogik i det oändliga. Jag vet inte om det gör oss nördiga eller hängivna, men intressanta diskussioner blir det. I höstas, till exempel, hade vi förmånen att få lyssna på Dylan Wiliam i en heldag i Norrtälje. Där kan man snacka superpedagog! Jag trodde att jag var ganska bra innan jag träffade på honom, men han har fått mig att ändra hela min klassrumssituation. Det är som Dylan själv säger: ”Bra lärare är de lärare som vill och vet att de kan bli bättre.” Jag har träffat på många lärare genom åren som inte tycker att de behöver gå på någon fortbildning eftersom de har jobbat så länge så de redan kan allt. ”Låt de yngre och nyexade gå på fortbildningar, det är de som behöver det”. Så är det verkligen inte. Vi behöver alla fortbilda oss. Vi behöver alla fördjupa oss i diskussioner och ta del av kollegors arbete. Kollegialt lärande är värt massor.

Tag ett arbetsredskap som miniwhiteboards. För lite över ett år sedan hade jag aldrig hört talas om dem. Nu klarar jag mig inte utan dem. Ett bättre, enklare verktyg för att direkt kunna se vilka elever som är med och som har förstått, har jag aldrig varit om. Om du inte redan har köpt in dem till din skola, gör det. Tack för det Dylan!

Ett av de roligaste uppdragen jag har som KÖF-are är att leda centralkonferenser. Här har jag förmånen att träffa andra engelsklärare i kommunen. Vi brukar prata om det som lärare har bett om att vi ska ta upp; pedagogiskt ledarskap, IKT i undervisningen, bedömning (både formativ och summativ) m.m. Naturligtvis pratar vi också om det som vi i KÖF-gruppen har arbetat fram, tex. Undervisningspaketet, som vi är så stolta över. Framför allt får vi här chansen att prata med andra lärare från andra skolor och det är något som vi inte bortskämda med.

Vi har också ämneskonferenser där vi ses på en mer frivillig basis, senast nu i förra veckan då vi slog ihop moderna språk och engelska. Vi hade en jättetrevlig eftermiddag då vi gottade in oss i IKT i undervisningen och hur man kan använda GAFE till formativ bedömning. Dagen efter ämneskonferensen fick jag ett mail från en nyutbildad lärare i centrala Huddinge. Hon skrev och tackade för en inspirerande eftermiddag och hon undrade om inte jag kunde komma till hennes skola och fortsätta de pedagogiska diskussionerna. Hur lycklig blir man inte då som KÖF-are? Det är nämligen också en del av vårt uppdrag; att göra skolbesök och diskutera pedagogik.

För några veckor sedan var jag i Uganda och besökte skolor. Inför min resa dit gjorde mina elever en film där de visade upp och berättade om vår skola. De la ner mycket arbete på att göra det till en saklig och trevlig film utan att det skulle bli en skrytfilm som bara sa ”Titta vad bra vi har det”. När jag visade filmen för elever och lärare i en byskola i södra Uganda var det en kvinnlig rektor som sa:

-Wow! Tänk att få arbeta under de premisserna. Tänk att inte behöva bekymra sig om böcker, pennor och annat material, om möbler och lokaler, att eleverna ska behöva gå hungriga. Ni kan inte ha några utmaningar alls?

Hon sa det inte bittert eller avundsjukt, bara sakligt. Det är klart att vi måste ha det bra som har allt det där, det är klart att vi inte har några svårigheter som har fina lokaler, bra näringsrik mat varje dag, böcker, ipads och ordentliga toaletter. Vad kan vara svårt i en sådan miljö?

-Jaaaa, sa jag lite dröjande, och försökte hitta ett svar på hennes fråga. För hur ska man beskriva våra svårigheter? Hur ska man berätta att en av våra största utmaningar i svensk skola är att vi måste få eleverna att vilja vara i skolan, att vilja lära sig, att vilja göra sitt bästa för sin egen skull? Det kändes overkligt när jag den morgonen hade sett alla dessa barn gå flera kilometer i gassande sol, med ved i handen till skolans eld, många hungriga eftersom familjen har många magar att mätta. Men till skolan vill de. Kontraster.

Nu måste jag förstås också säga att det kryllar av andra engagerade lärare i kommunen. Jag inser att jag nu har skrytit en del över mina tisdagsKÖFkollegor men jag måste också få skryta över mina fantastiska kollegor i Snättringe. Vilket gäng! Folk undrar ibland varför jag stannat så länge på samma skola. Inte så mycket att fundera över när man har de kollegor som jag har.

Tack för mig och ha en härlig vår!

Hälsningar Cissi Söderlund, kommunövergripande förstelärare i engelska.

Hör gärna av dig om du vill tycka till eller fråga om något jag skrivit om: cecilia.soderlund@huddinge.se