Idrottslektioner i ”Afrikas pärla”

Vad skulle du förvänta dig för undervisning om du flyttade till en mindre stad i Uganda och började arbeta som idrottslärare?

Att det finns materiella skillnader kan man anta och att barnen och lärarna arbetar under andra (sämre?) förhållanden än hemma i Sverige. Finns det idrottsmaterial så som koner och lekband? Gräsyta? Hur ser innehållet ut? Hur ser kursplanen ut? Vilken status har ämnet?

Jag hade otroligt många frågor innan jag kom till min nya skola i västra Uganda. Här skulle jag arbeta med bland annat Idrott och hälsa under höstterminen 2017. Idag, bara en vecka innan jag åker hem, försöker jag sammanfatta, jämföra och reflektera. Det är svårt begränsa sig till ett blogginlägg. Det skulle behövas en hel avhandling för att kunna beskriva skolsystem, lärare, elever, lektioner och upplevelser för att kunna ge er en fullständig bild. Men jag ska försöka göra mitt bästa.

Leken ”Trasan och hinken” – en stor succé!

 

“Den sämsta idrottslektionen jag någonsin haft!”

Mina ord till en kollega efter min första idrottslektion på skolan

Min första idrottslektion här i Uganda blev inte riktigt som jag tänkt mig. Utan att egentligen haft en aning om vad jag kunde förvänta mig så hade jag förberett ett par enkla lekar som säkra kort för en bra start på terminen.

Efter att min motorcykeltaxi ”råkat” bli 30 minuter sen så var jag nervös och stressad redan när jag dök upp på skolan. Jag bad om ursäkt och började plocka fram de åtta koner jag tagit med hemifrån och mina egentillverkade lekband. Skönt ändå att jag har lekar som jag vet alltid fungerar och att det bara kommer vara 30 elever, hur annorlunda kan det bli? tänkte jag.

Lärarna ropade ut eleverna och ut strömmar 120 elever som förväntansfullt hoppar runt för att ha lektion. Jag tittar på de minsta eleverna och de ser inte ut att vara mer än 3 år gamla. De äldsta är längre och större än mig själv. Panik! Jag tittar nervöst mot mina kollegor som bara gör tummen upp mot mig och nickar med ett glatt leende på läpparna.

Lektionen börjar. Jag förklarar den första aktiviteten, frågar om alla förstår (jag vet, inte speciellt pedagogiskt) varpå alla unisont säger ”Yes, teacher!”. Leken startar med att över hälften av eleverna springer runt som yra höns och alla rör sig endast kring en liten yta i mitten. Ungefär som när man ser en fotbollsmatch med 6-åringar, alla springer på samma yta.

Jag stannar upp lektionen igen och samlar alla. Att samlas tar 15 minuter och nu är det 20 minuter kvar på lektionen. Det är fruktansvärt varmt och jag svettas kopiöst av värmen (och förmodligen även av stressen). Jag förklarar och visar en gång till hur leken går till. Jag använder de elever som verkade förstå som hjälp för att visa hur det går till. Jag använder så många verktyg jag kan ur min verktygslåda. Så här överpedagogisk är jag inte ens med mina ”ettor” hemma i Sverige.

– ”Yes, teacher!”

När vi nu startade leken igen hade jag förhoppningar om att det skulle gå bättre. Efter en minut ligger 30 förskolebarn översprungna i en hög i mitten av planen. De äldre har tröttnat och satt sig vid sidan av och resten springer runt och jagar varandra. Jag sliter mitt hår och undrar om det är mission impossible. Efter lektionen sa min kollega kort:

– ”Different, ha?”

Jag: ”The worst lesson I have ever had!”

Nedslagen efter min första dag åkte jag hem och filade på nästa dags lektioner. Mer struktur, mindre grupp, enkla instruktioner och översättningshjälp av eleverna till det lokala språket. Det fungerade! Efter visuella instruktioner, upprepning, tålamod och språkhjälp fick vi det att fungera hyfsat bra. Du lever och lär 🙂

”Det är som att vara nyexaminerad igen”

Förklarade jag för en vän när jag gjort om min lektionsplanering för tredje gången

När jag står i mina joggingskor och idrottskläder i min idrottshall i Stuvsta känner jag mig trygg i min miljö, med mina elever och i min roll. Jag kan hantera många utmaningar med de verktyg jag fått med mig genom utbildning, kollegor och erfarenhet. Tänk vad allt kan förändras bara av att man byter miljö. Nya elever, ny roll (?) och ny miljö – fungerar mina verktyg även här?

Min första lektion i Uganda vittnar om att jag saknade kunskaper om eleverna, undervisningen, miljön och kulturen. Jag tog helt enkelt för givet att mina verktyg skulle fungera på samma sätt i Uganda som i Sverige. Och jag som inbillat mig att det var jag som skulle lära ut mina metoder till lärarna. I själva verket blev jag totalt omkullkastad och fick börja om från ruta ett.

Det var otroligt svårt, nyttigt och utvecklande. Nya förutsättningar men samma verktyg som tidigare. Hur gör jag nu? De lektionsplaneringar jag skapat här har förmodligen tagit lika lång tid som de första jag skapade när jag var nyexaminerad lärare. Jag tampades med olika frågor: Hur sätter jag tydliga strukturer som de känner till och kan förstå? Hur tar jag hänsyn till elevernas bakgrund? Hur får jag vissa elever att förstå att de inte blir slagna om de svarar fel (det är olagligt i Uganda men förekommer i vissa familjer)? Vad är fusk och hur påverkar det lektionen? Hur arbetar man i par eller i grupp?

Lektionsplaneringarna jag skapat har utan tvekan tagit lika lång tid som mina första planeringar som nyexaminerad lärare. Vända och vrida. Knöggla ihop och kasta. Knöggla upp igen och förändra. Det tog ett par veckor men när vi tillsammans fick de flesta bitar på plats och så började lektionerna få flyt på riktigt!

”P.E – It´s time for lesson! P.E – It´s time for lesson!”

Sjungande och dansande rör sig lågstadiet från klassrummet till lektionen

Vilken pepp!

Nog för att jag haft klasser som haft en otrolig energi och pepp men de här klasserna slår nästan allt jag tidigare varit med om. De sjunger och dansar varje gång de ska ha idrott och hälsa! Rörelseglädje deluxe!

Fallskärmen blev ett färgglatt inslag – här är ”Karusellen”.

 

Många saker i svensk idrottsundervisning tar man för givet. Stå i led, förstå vad man använder koner till, samarbeta med andra, vänta på sin tur, våga ställa frågor, fuska inte (oj vad jag har fått arbeta med fusket;)). Jag var tvungen att arbeta in alla dessa oskrivna regler och strukturer innan jag kunde börja med själva lektionerna. Men när allt detta är på plats och lektionen börjar flyta så är energin ofantligt hög! Eleverna är så överpeppade att det gjorde ont i hjärtat att stoppa lektionerna.

Det gör även ont i hjärtat att nu behöva lämna mina fantastiska kollegor och mina elever som letat sig in i mitt hjärta för alltid. Jag är tacksam över att ha fått vara en liten, liten del av deras liv och jag är tacksam över hur den tiden utvecklat mig både som lärare och människa.

/Robert Nygren

 


”Hur sjutton kan det där vara ett E!?”

Puh!

Axlarna ned.

Samla tankarna.

Sitter på tåget på väg hem efter den centrala konferensen. Försöker att för mig själv utvärdera eftermiddagens innehåll och utfall.

Hur gick det där egentligen? Blev det för stressigt? Hann vi diskutera igenom progression och bedömning ordentligt? Räckte fikabrödet? Vad tyckte de om de språkutvecklande övningarna?

Äh, jag tjuvkikar lite. Bläddrar snabbt igenom utvärderingarna på telefonen. Jag hade en fin känsla i kroppen efter konferensen och den verkar ha bekräftats av utvärderingarna. Både jag och Elisabeth Lindberg (tidigare kollega) har ju upprepat det här mantrat sedan vi startade implementeringsarbetet:

Vilket j*vla go och kompetens det finns i idrottslärargruppen!

Vi lyssnar, diskuterar, producerar och ifrågasätter. Vi bedömer, betygsätter och värderar. Allt detta leder till en ökad likvärdighet, förståelse, samsyn och samhörighet bland oss idrottslärare i Huddinge kommun.

Vi har sedan 2011 haft fokus på områdena: bedömning, undervisning och progression. Utifrån det arbete vi har gjort med dessa områden så är det alltid intressant att läsa den senaste forskningen som behandlar just dessa tre områden. De senaste åren har det forskats flitigt inom idrott och hälsa och framförallt om undervisning, likvärdighet samt betyg och bedömning (Se fyra rapporter/avhandlingar längst ned på sidan).

I början av året släpptes Lena Svennbergs avhandling som behandlar vad lärare värderar när de sätter betyg och hur deras bedömningar förändrats efter det att Lgr11 kom. Avhandlingen visar bland annat att på svårigheter som lärare ställs inför i termer av att bedöma rörelsekvaliteter i ämnet samt hur dessa kvaliteter ska formuleras och kommuniceras till eleverna.

I rapporten Lärares förtrogenhet med betygssättning från 2016 framhåller forskarna att lärarnas förtrogenhet med vad som utgör en grund för betygen varierar. Denna variation utgör också en utmaning vad gäller likvärdig betygssättning. Författarna betonar vikten av att stärka ett professionellt språk om bedömning. Diskussioner om bedömning bör dessutom vara kopplade till styrdokument, vila på vetenskaplig grund samt beprövade erfarenheter.

Jag gör direkta kopplingar till vår centrala konferens som delvis berörde elevernas rörelsekvaliteter. Det är så otroligt viktigt att vi faktiskt sätter ord på vad vi bedömer, hur vi bedömer det och vilka kvalitetsskillnader en kan se i bedömningen. Det kollegiala, professionella språket är ett väldigt viktigt verktyg för att kontinuerligt arbeta med likvärdighet!

Under den centrala konferensen tittade vi på elevexempel från när elever utför motorikstationer. Uppgiften för grupperna var sedan att diskutera elevexemplet och sedan betygsätta det.

Efter gruppdiskussionen utbrister en lärare något i stil med (ej citat):

Hur sjutton kan det där vara ett E!? Det där är för mig ett A alla dagar i veckan!

En annan skulle kanske se detta som ett exempel på att vi ligger väldigt långt ifrån varandra när en lärare bedömer ett elevexempel som ett E medan en annan bedömer det som ett A. Själv står jag längst fram och känner att det inte blir bättre än så här! Vi sätter ord på vad, hur och varför vi bedömer olika och vi både vågar och vill dela våra tankar med varandra.

Det är så vi närmar oss varandra och det är så vi arbetar för en likvärdig undervisning!

______________________________________________________________________________

Forskning inom idrott och hälsa med fokus på bedömning, likvärdighet och undervisning


Vi behöver mer idrott och hälsa varje dag!

Efter att Sverige fått med sig skrala resultat från ett stort mästerskap händer det att sportjournalister drar paralleller mellan Sveriges mästerskapsmisslyckande med att Sverige nästan har minst antal idrottstimmar i Europa. Det vore intressant om regeringen kunde dra samma paralleller kopplat till skolresultat eftersom tung forskning backar upp påståendet om att mer idrott i skolan ger bättre skolresultat.

Jag håller med dig helt i ditt blogginlägg, Marcella. Även om jag här tar parti för mitt ämne och (förlåt) kidnappar ditt slagord gentemot våra politiker.

– Tänk om!

Regeringen går emot Skolverkets förslag om mer Idrott och hälsa i den nya timplanen och föreslår istället mer matematik och teknik. Skolverkets ursprungliga förslag hämtar sin tyngd i forskningen som påvisar att daglig fysisk aktivitet och motorisk träning ökar andelen behöriga till gymnasiet. Regeringens ändrade förslag kommer väldigt lägligt nära nästa PISA-mätning som kommer i december där man försöker man mäta specifika förmågor inom främst naturvetenskap och matematik.

Av den anledningen är det inte svårt att förstå den makt som OECD:s PISA-mätningar har över den svenska skolan och de politiska beslut som styr densamma. Det är när PISA-resultaten presenteras som de stora politiska utspelen för den svenska skolan tar fart. ”Mindre klasser i lägre åldrar”, ”betyg i lägre åldrar”, ”högre lärarlöner” och ”mer matematik i skolan”.

Det sistnämnda är intressant. Regeringen har föreslagit att utöka timplanen för teknik och matematik. En konsekvens av PISA-undersökningarnas makt över det svenska utbildningssystemet? Det är hur som helst ett politiskt beslut som går emot Skolverket och den forskning Skolverket använder för att styrka sitt förslag.
När regeringen presenterar sitt förslag på den nya timplanen får Gustav Fridolin frågan om varför regeringen gick emot Skolverkets förslag om mer idrott och hälsa. Svaret Gustav Fridolin gav var att barn behöver mer fysisk aktivitet men att de kan göra det på rasterna istället för lärarledd fysisk aktivitet med utbildade idrottslärare.

”Mer fysisk aktivitet kan eleverna ägna sig åt på rasterna” och ”mer betygsatt Idrott och hälsa ökar inte elevernas fysiska aktivitet”

Ett uttalande som visar att man lägger över hela ansvaret för fysisk aktivitet helt på den enskilda eleven. Rör dig på rasten så mår du bättre! Sverige ligger dessutom i dagsläget lägst av alla de nordiska länderna i antalet idrottstimmar och i bottenträsket av de europeiska länderna. Skolverket föreslog fler timmar med idrott och hälsa och det finns tung forskning som stödjer förslaget.

Ur svensk forskning är Bunkeflostudien av Ingegerd Ericsson den tyngsta som visar att regelbunden fysisk aktivitet leder till ökade prestationer även i de teoretiska ämnena samt att andelen behöriga till gymnasiet ökade med 8 procent. Eleverna blev även bättre när det gällde läs- och skrivförmåga, taluppfattning, tankefärdigheter, koncentrationsförmåga och rumsuppfattning. De fick även bättre resultat på de nationella proven i svenska och matematik.

I Naperville Central Highschool i Chicago, fick man häpnadsväckande resultat av att eleverna under sju år fått elever att träna fysisk aktivitet i anslutning till engelska- eller matematiklektioner. Detta förbättrade elevernas resultat i dessa ämnen med upp till 40 procent. Detta endast med två extra lektioner med pulshöjande fysisk aktivitet per vecka.

Varför då rikta in sig mot ett ämne när du kan förbättra dig i alla ämnen samtidigt? Som elev får du dessutom andra bieffekter såsom bättre koncentrationsförmåga, bättre minne och du blir mer stresstålig om du får mer fysisk aktivitet i skolan. Behöver jag fortsätta med minskad risk för hjärt- och kärlsjukdomar, gladare och piggare elever, mindre sömnsvårigheter och ökad inlärningsförmåga?

Skulle någon koka ihop dessa positiva hälsoeffekter i ett piller så skulle man få Nobelpriset.

Frågan är dock vad som gör att dessa påvisade effekter för såväl skolresultat som inlärning inte får ett större politiskt gehör? En iver om att motbevisa oppositionspolitikerna om att man gör allt som står i sin makt för att vända på PISA-resultatet?

Vi behöver utöka timplanen för idrott och hälsa. Inte för att de nya timmarna nödvändigtvis behövs för att vi ska klara vårt uppdrag som idrottslärare utan för att eleverna ska få mer fysisk aktivitet i deras liv. De nya timmarna behöver inte ligga inom ramen för betygssättning och bedömning utan kan vara till för att eleverna varje dag ska få positiva upplevelser av fysisk aktivitet. Självklart organiserat av en utbildad idrottslärare som får tid och resurser att genomföra detta.

På så sätt förbättrar vi både resultatet i den svenska skolan och vi får gladare, friskare och smartare elever!

//Robert Linder


”Gympaläraren” – Förr, nu och i framtiden

Jag heter Robert Linder och arbetar som lärare Idrott och hälsa på Kungsklippeskolan. Jag har även förmånen att få arbeta tillsammans med mina idrottslärarkollegor i kommunen sedan flera år tillbaka. I mitt uppdrag ingår det att vara ”ämnesspanare” och därför skrev jag först ett blogginlägg om de senaste nyheterna och forskningen inom ämnet. Just när jag satt dit den sista punkten så började jag titta på SVT:s nya serie ”Gympaläraren” som sänds i sju delar, med träningsgurun Kalle Zachari Wahlström. Efter att ha tittat på två avsnitt kände jag mig tvungen att skriva ett nytt inlägg.
I programserien åker Kalle tillbaka till sin grundskola i Ösmo, och sin tidigare idrottslärare Tommy, där han försöker ta reda på varför barn är mer inaktiva idag. Han försöker ta sig an de utmaningar som finns i skolan (och framförallt för ämnet Idrott och hälsa) för att se vad som behöver förändras för att barn ska bli mer fysiskt aktiva.

Jag fick många tankar och känslor av att se på de första programmen. Jag kände mig uppgiven över att jag inte känner igen mig eller min undervisning i den bild av ämnet som SVT förmedlar. Sedan om det beror på ett vinklat program, på idrottsundervisningen eller skolledningen låter jag vara osagt. Mycket beror säkerligen på hur SVT valt att vinkla programmet. Jag tycker att Idrottsläraren, Tommy, är sjukt modig som ställer upp i programmet och som även, på bästa sändningstid, lämnar ut sig själv, sin undervisning och samtidigt kan erkänna att han ibland fastnat i sin lärarroll. Big up!
Jag gillar verkligen Kalle och hans enorma engagemang och glädje till träning. Jag tycker att intentionerna och frågeställningarna i programmet är bra. Kalle lyfter elevperspektivet på ett bra sätt där man ser mekanismerna bakom elevers inaktivitet. Det är ju frågor som vi idrottslärare tampas med dagligen. Idrottsläraryrket är dock mer komplext än att bara få barn att röra på sig och tycka att allt vi gör är lustfyllt.

Barn är mer inaktiva idag än förr. Inaktivitet försämrar hälsan. På de punkterna är vi överens. Kalle utgår dock från en enskild skola där eleverna uppenbarligen inte prioriterar Idrott och hälsa av olika anledningar. Men när man använder generella problematiseringar som att ”barn är mindre aktiva idag” och applicerar detta på en enda skola och undervisning – då finns risken att bilden av den enskilda skolans utmaningar, undervisning, skolledning och elever blir ett generellt problem och därmed blir det ett generaliserande synsätt. Jag diskuterar gärna mitt ämne, det är bland det roligaste jag vet. Men jag avskyr att behöva försvara min kunskap, mitt ämne och dess innehåll på grund av en förlegad föreställning av ämnet.

Programmet cementerar på så sätt en föreställning av ämnet Idrott och hälsa som så sakteliga blivit en form av felaktig ”sanning” som än idag lever kvar. Ett ämne som exkluderar, främjar de redan duktiga och åsidosätter de inaktiva. Visst, historiskt sätt så har ämnet präglats av tävling, mätning, utslagning och allt som oftast har det skett på de vana idrottarnas villkor med mycket inslag av bollspel.

Idrottslärarkollegor i Huddinge – Räck upp en hand (eller dra en glasspinne!) … Känner ni igen bilden av ämnet? Jag gör det inte!

Kritikerna fick dock vatten på kvarnen och började projicera sina egna hemska upplevelser av ämnet och utgår från att det ser likadant ut idag. De här är vanliga exempel jag ofta läser om mitt yrke:

Brännboll – Alla i klassen tokstirrar på en när man ska slå bollen och man får absolut inte använda ”kärringracket” (som kille i alla fall
Spökboll – Alla kastar hårda bollar mot en och man blir livrädd för att bli träffad. Sen står man vid sidan av resten av lektionen som ”spöke” och hoppas på att ingen åker ut så att det blir en ny omgång.
Hoppa bock – Man står i lång kö. Alla í klassen tittar. Det är omöjligt att ta sig över det där spindelliknande roboten som är hård som granit. Ångesten total.

Känner ni igen er nu? Nej – inte jag heller!

Jag vill helt enkelt inte tro att det inte ser ut så här längre. Jag vill inte tro att vi sätter betyg utifrån hur snabbt/långt/högt en elev springer/kastar/hoppar. Jag vill inte tro att vi använder Beep-test för att på så sätt ge ett enkelt mätbart resultat. Vi är på väg därifrån – bort från tävlingsidrotten – bort från enkla mätningar – bort från att Idrott och hälsa enbart sker på idrottarnas villkor.
Jag blir därför stolt och glad när jag träffar mina kompetenta idrottslärare i kommunen! De centrala konferenserna, och de skolbesök jag hittills gjort, är mina höjdpunkter på terminen. Vi utvecklar ämnet tillsammans! Vi diskuterar svårigheter, kommer med goda exempel, ifrågasätter och framförallt har vi en vilja att hela tiden utvecklas för att bli bättre!

Det finns bra saker med serien såklart. Kalle lyfter elevperspektivet på ett bra sätt. Det är inte alltid enkelt att förstå vilka mekanismer som gör att en del elever inte deltar, att vissa elever inte förstår, att vissa elever inte utvecklas mer i undervisningen. Kalle har möjligheten att träna med eleverna efter skolan, att åka hem till eleverna och sitta ned med elever och prata i lugn och ro. Jag tror inte att Kalle är ute efter att vi lärare ska göra som han. Ambitionen är nog att han istället vill visa hur eleverna tycker och tänker.
Idrott och hälsa fortsätter sin utveckling och kanske kommer framtidens undervisning passa de elever som upplever sig vara stillasittande, otrygga, osportiga ännu bättre? I framtidens LGR 20 tror jag att vi har titeln HAF-lärare (hälsa & fysisk aktivitet). Så här tror jag att det kommer att se ut:

-Vi kommer i allt mindre utsträckning att träna grenidrotter på idrottslektionerna utan i större utsträckning träna rörelseförmågor på andra sätt. Boxercise, core, löpning, cirkelträning, cross fit, parkour, gympapass, yoga, utomhusträning etc.
-Vi kommer att röra oss bort från tävlingsidrotten och mer mot de träningstrender som finns i samhället och som i stor utsträckning påminner om de pass som ungdomar och vuxna tränar på ex: Friskis och svettis och den typ av fysisk aktivitet som är tillgänglig och inkluderande.
Elever kategorierar sig inte som sportiga eller osportiga. De placerar sig istället i kategorin fysiskt aktiva med allt från promenader till hård intervallträning.
-Vi kommer att ha fler idrottstimmar i timplanen. Sverige har näst flest idrottstimmar i hela Europa idag! För att vi både ska klara av vårt kunskapsuppdrag för ämnet kopplat till att ge eleverna mycket fysisk aktivitet så behöver vi fler klocktimmar.
-”Puls för lärande” införs och blir obligatoriskt, precis som i Danmark. Skolan erbjuder minst 30 minuters pulshöjande fysisk aktivitet varje morgon för att på så sätt förbättra elevernas skolresultat. Detta eftersom att man vet att skolresultaten skjuter i höjden av fysisk aktivitet.

Målet för alla är att våra barn som är inaktiva ska röra på sig mer och förstå vikten av fysisk aktivitet. Det är inte bara ett arbete för oss idrottslärare utan ett arbete för alla inom skolan, politiken och i samhället. Trots ambitionen med att förstå problematiken med barns inaktivitet så tror jag att man i programserien cementerar en bild av skolan och ämnet idrott och hälsa som bakåtsträvande. Någon skrev i sociala medier att alla skolor behöver en Kalle. Jag tror inte det, jag tror att alla lärare behöver bättre förutsättningar.

Däremot kan säkert alla behöva en liten Kalle på axeln som kritiskt frågar – varför gör du sådär? Men det har vi väl redan?
/Robert Linder