En av våra stora utmaningar; förvandla våra elever från passiva mottagare av kunskap till aktiva kunskapssökare! Hur gör vi?

Vi är två nya kommunövergripande förstelärare i matematik. Sezin Imamovic arbetar som matematiklärare för åk 4-6 på Mörtviksskolan och Anneli Gyllström som speciallärare i matematik på Trångsundsskolan i framförallt årskurserna 7-9.

Vi funderar mycket och ofta över hur vi skapar mera aktiva elever. Det är en av de saker vi funderar över tillsammans, att eleverna ska vara mera delaktiga i undervisningen och skoltiden ska ägnas åt utmanande och meningsfulla aktiviteter. Det är eleverna i första hand som ska känna att de har arbetat hårt och är trötta efter en skoldag, inte vi lärare. Vi båda har mött elever som tycker att det är jobbigt med ansträngning och vill ta den korta och snabba vägen till kunskap, eller rättare sagt till ett rätt svar/resultat.

När vi ber våra elever att skriva ner sina reflektioner av lektionen, där de får fundera över det de är osäkra på, vad de vill veta mer om och vad de har lärt sig, får vi ofta höra kommentarer som, “vad jobbigt, kan du inte bara säga vad vi ska ska skriva?”

Hur ofta tränar vi på skolan våra elever i att tänka själv, utmana sig själv, laborera med idéer och tillämpa dem i praktiken? Är inte våra elever alldeles för ofta bara en mottagare av den informationen/fakta som vi förmedlar? Vi kan trots allt inte kräva något av dem som de inte har fått träna på.

Hur förvandlar vi då våra elever från passiva mottagare av kunskap till aktiva kunskapssökare som styr över sina egna framsteg? Är det kanske så att allt börjar hos oss själva när vi vågar ifrågasätta våra traditioner och vanor i klassrummet, när vi granskar vår egen undervisning om och om igen eller när vi delger varandra våra misstag och reflekterar tillsammans över dem?

Och vilket förhållningssätt har vi mot varandra i klassrummet, vad premieras som bra respektive mindre bra och vad väljer vi som underlag för vår bedömning? Elever lär sig ofta snabbt att koda av vad läraren förväntar sig, därför behöver vi själva börja med den förändring vi tänker uppmuntrar till mer aktiva elever.

Vi arbetar ständigt med att skapa goda relationer i klassrummet där det är tillåtet, och till och med bra, att ibland göra misstag. Dessa medför en grund för dialog med eleverna kring möjliga vägar till en lösning. Vi tror det är viktigt att avdramatisera matematiken, att det är okej att göra misstag och också våga visa att vi själva också gör fel ibland och att vi då tillsammans försöker hitta lösningar. Vi tränar tillsammans på det eleverna ännu inte kan. Vi vill skapa tilltro så att eleverna vågar tro på sig själv och sin egen förmåga. När eleverna själva tar initiativ till att våga skriva lösningar på tavlan för att förklara för varandra och prova olika lösningar är vi en bit på väg.

James Nottingham, lärare och skolledare från Storbritannien, arbetar idag med skolutvecklingsfrågor. Hans tankar är omtalade runt om i världen och samarbetar med både Dweck och Hattie. I hans bok, “Utmanande undervisning i klassrummet” beskriver han verktyg för en utmanande undervisning med konkreta lektionstips. Det handlar bland annat om hur vi får elever att kliva ut sin bekvämlighetszon och stretcha ut sina tankar. Hjärtat i utmaningsmodellen är “the learning pit” (gropen), där eleverna befinner sig i när de har outredda, motsägelsefulla tankar om något som de försöker förstå. Vi behöver skapa situationer där elever vågar och orkar kliva ner i gropen, stampa runt tills de åter är på väg upp med stöttning av oss och sina kamrater. Det är då vi tror att eleverna blir mer aktiva och delaktiga.

När vi idag satt och jobbade på vår text fick vi möjligheten att prata med två mattestudenter som satt vid bordet bredvid oss. Vi kunde inte låta bli att fråga dem vad som motiverar dem till att förbättra sina matteresultat. Gånger då de ofta hamnat i “gropen” har handlat om bråkräkning samt division. Vi undrade hur de tog sig upp ur gropen och inte gav upp, och vilken roll deras lärare hade i den processen. De tyckte först och främst att läraren behöver skapa en god relation till sina elever och bry sig om dem och deras behov. De sade också att “små saker” betyder mycket för dem, t.ex. att läraren ska vara glad och hälsa eleverna välkomna till lektionen. Skapa förförståelse genom att flippa klassrummet, coacha, ha en tydlig lektionsstruktur och tipsa om god studieteknik är också viktiga ingredienser för att öka motivationen och elevaktiviteten. Enligt dem skulle läraren vara engagerad och aktiv själv då hen blir en förebild att ta efter. De lyfte också upp hur viktigt det är att läraren är strukturerad och “inte krånglar till det”.

Vi tolkar det som att ge eleverna tid till att stanna kvar vid ett moment och inte ha bråttom med att gå vidare och presentera allt för många olika lösningsstrategier. Vi känner igen oss själva i deras beskrivningar om hur vi lärare skyndar på för att hinna med.

Det är svårt och utmanande att ändra kulturen i ett klassrum och sina egna vanor som lärare, men inte omöjligt. Vi strävar efter utmaningar på rätt nivå så att varje elev utvecklas optimalt i sin egen takt och utifrån sin egen förmåga. Vi försöker bjuda motstånd i uppgifterna och med rätt stöttning genom lärprocessen. Vi hoppas på detta vis få mer aktiva, delaktiga och kunskapssökande elever.

Man måste ÄLSKA matte, ha tålamod och inte ge upp, avslutar studenterna som vi samtalade med. Det tycker vi låter alldeles underbart och det är dit vi försöker få våra elever.
/Anneli och Sezin


Premiär för oss på bloggen!

Hej!
Denna vecka är det vår tur att skriva på bloggen. Vilka är då vi? Vi heter Helena Pettersson och Susanne Hendel. Helena har sin bas på Annerstaskolan och Susanne är på Östra Grundskolan och vi är båda Kommunövergripande Förstelärare i matematik. Detta är första gången vi skriver på bloggen och det är så roligt.

Matematik, tycker vi är ett väldigt spännande ämne och ett ämne som ofta väcker många känslor och tankar hos många människor. Man brukar prata om sociomatematiska normer – normer som finns i samhället kring just matematik. Ni känner säkert igen er, antingen gillar man matematik och har lätt för det eller så hör man ”matte – nej det hade jag alltid svårt för och det går i släkten! Mamma/pappa/mina syskon hade samma problem”. Det är sällan någon är likgiltig inför ämnet.

Vi anser att alla människor har den matematiska förmågan och att vi alla använder matematik hela tiden i vår vardag. Det börjar redan på morgonen när man står och borstar tänderna och beräknar om man hinner med bussen eller om man måsta springa. Sedan fortsätter det under dagen. Arbetar man som målare/bagare/skräddare/apotekare/beställare etc så gör man hela tiden automatiskt beräkningar av olika slag. Hur mycket färg går på? Hur mycket måste jag beställa för att det ska räcka osv osv. När man kommer hem kanske man gör en snabb beräkning om hur mycket mat man måste laga och hur lång tid det tar innan middagen är klar. Hinner barnen göra sina läxor under tiden? Sedan kanske man sätter sig och planerar sin utlandssemester. Hur mycket måste vi spara för att kunna göra den där resan vi vill?

Detta tänker vi att vi måste bli bättre på att undervisa om i skolan. Att matematik är avgörande för att våra komplexa samhällen ska kunna fungera. Det är inte enbart de som sysslar med den abstrakta matematiken där det är fler bokstäver och tecken än vad det är siffror som använder matematik utan det är alla vi andra också. Vi måste visa på de matematiska kunskaperna man behöver i vardagen så väl som på den abstrakta, teoretiska matematiken. Vi vet ju inte vilka elever som blir bagare eller rymdforskare. Vi måste ge våra elever hela spektrat av ämnet.

Med utgångspunkt i dessa tankar är det väldigt viktigt att man jobbar ämnesintegrerat och entreprenöriellt. Att man plockar in ämnena i ett verklig, ämnesövergripande sammanhang så att våra elever ser att de verkligen har nytta av den matematik de lär sig i skolan. Att enbart räkna sida upp och sida ner är varken särskilt roligt eller särskilt konstruktivt. Det är ju när man löser reella problem och när man får användning av sina kunskaper eller för all del upptäcker ett behov av kunskaper man saknar, som matematiken är rolig och utvecklande.
Vi vill därför slå ett slag för att man inte glömmer matematiken när man planerar ett tematiskt arbete. Och utgå då gärna från matematiken när ni börjar planera, eftersom annars visar forskningen att eleverna ofta får jobba med sådant de redan kan i matematiken istället för att lära sig något nytt.

Hoppas ni alla har en härlig vecka!

/Helena och Susanne