Unikum till Huddinge? Då vill jag förekomma lite, känner jag…

I ett forum för legitimerade lärare dök denna matris upp i flödet i våras.

En matris över betyg

Läraren som lagt upp den undrade: ”Vilket terminsbetyg skulle ni ge denna elev?”

Matrisen är hämtad från Unikum och ifylld enligt deras policy. Grönt betyder självklart att hela kunskapskravet är uppnått. Gult betyder, ”på väg”.
För många av oss är svaret på lärarens fråga en självklarhet, enligt matrisen ovan ska eleven ha ett C i terminsbetyg. Inga konstigheter. Men det visar sig i diskussionstråden att många lärare har ”Unikumifierats” och absolut anser att eleven ska ha ett B i betyg då man i matrisen ser att eleven är på väg mot ett A. För att inte tala om alla föräldrar. De ser ju tydligt att deras barn presterar över betyget C.

Men det är så här vi ska fylla i, enligt Unikum.

Skolverket däremot, är tydliga; så länge ett kunskapskrav inte är uppfyllt i sin helhet ska inget markeras.

Att vi lärare har egna, icke officiella system, där vi kan göra markeringar som visar att eleven är på väg är inget problem. Det kan vi behöva för att komma ihåg och ha koll på eleverna, men att gå ut med det till elever och föräldrar KAN komma att öppna upp för onödig förvirring i leden…

Och nog är det lite fascinerande allt, att ett företag (här Unikum men det finns många fler) kan/får ha ett system som går emot skolverkets riktlinjer.

Agneta Höglund, Kommunövergripande förstelärare i musik


Det här med hjärnan är nåt att tänka på…

Den enskilt viktigaste faktorn för hur mycket en elev faktiskt lär sig i klassrummet handlar om läraren. Det är en svindlande tanke! Jag!? (saknar en skräckslagen emoji här, känner jag)

Samtidigt gör det vardagen enormt spännande. Jag känner mig viktig. Jag kan ju påverka väldigt många unga människors…eh…jaa, liv, faktiskt.

I slutet av 90-talet, när min lärarkarriär började, fanns det inte mycket forskning som stöd för uppdraget och metodik/pedagogikundervisningen på högskolan bestod uteslutande av beprövad erfarenhet. Idag är det annorlunda och vi har en hel del ”tung” forskning att luta oss mot. Vi har mycket stöd att tillgå när det kommer till att skapa ett optimalt lärande i klassrummet.

Egentligen borde ju detta räcka, kan man tycka men… sen finns det ju annan forskning som också är relevant för barns inlärning. Jag tänker på hjärnan. Den spelar en inte helt oviktig roll i sammanhanget.

Så jag tänker ägna hjärnan några rader.

”Det viktigaste att ta till sig är att hjärnan är formbar”
Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap, KI

I skolan kan det vara känsligt att prata om arbetsminne eftersom det i många sammanhang ses som något medfött och icke påverkbart. Men forskningen säger något helt annat. Något fantastiskt upplyftande; Träna din hjärna och den kommer att utvecklas!

Vi vet sambandet mellan ADHD och ett lägre arbetsminne, eftersom arbetsminnet kan kopplas ihop med koncentrationsproblematiken. Forskning visar att träning av arbetsminnet förbättrar koncentrationsförmågan.

Läs den meningen igen.

Alltså, wow.

Forskning visar också att arbetsminne och matematisk prestation har ett starkt samband. MATTE!? Men! Vänta nu. Svenska elever måste ju bli bättre på matte!

Ska vi ägna oss åt hjärnjympa alltså? Lätt omodernt, känns det som? Men, trots allt, finns det det som talar för att vi kanske skulle ha en del att vinna på det. Och kan hjärnjympa påverka den matematiska prestationen så KAN det vara värt ett försök…

Fast ändå. Om vi nu ska prioritera matematiken för att höja elevernas resultat är det nog ändå bäst att lägga in en till timme matematik i timplanen. Och sen ännu lite till.

Men, PONERA, att vi skulle prova att angripa de bristande matematikkunskaperna i skolan genom att träna arbetsminnet, alltså, köra ordentliga work-outpass för hjärnan. Hur skulle vi då gå till väga?

Tja, de två första råden vi får av de svenska hjärnforskarna Klingberg och Bergman Nutley är genom att:

  1. spela instrument
  2. konditionsträning

Ojsan, hoppsan. Det låter märkligt. Musik och idrott!!? (saknar den där skräckslagna emojin igen!)

Men näääe, väl? Vi slänger in en till timme matematik istället. Det känns tryggt. 

/Agneta Höglund, kommunövergripande förstelärare i musik


Låt oss prata lite om relationer…

Att läraryrket är ett komplext yrke vet vi alla som jobbar i skolan. Det är en rad förmågor en lärare ska behärska och forskning inom skolans område har ökat oerhört under senare år, vilket innebär att vi hela tiden får nya utmaningar att förhålla oss till. Personligen går jag igång på sådant; det tar aldrig slut, jag har alltid mer att lära!

Vi vet vid det här laget, dessutom, att den enskilt viktigaste faktorn för elevers kunskapande finns hos läraren. Läraren ska, bland mycket annat, ha en djup ämneskunskap och förmågan att på ett inspirerande och motiverande sätt förmedla detta till alla elever. Alltså alla. ”Bara” detta innebär en hel arsenal av verktyg som vi lärare skickligt ska kunna bemästra.

Sen så finns det en detalj, som av många anses vara den absolut viktigaste i ett framgångsrikt arbete med våra elever: Relationen!

En rad artiklar och avhandlingar de senaste 15 åren har handlat om det relationella perspektivet och hur genuina pedagogiska möten behöver utvecklas (Moira von Wright, Per Schultz Jörgensen, Jonas Aspelin m.fl.).

Jag har varit på en rad föreläsningar som handlat om vikten av en god, personlig relation till eleverna. Jag har fått handfasta råd om hur jag som lärare aktivt kan jobba för denna ”förtoendeinvestering”. Uteslutande handlar det, såklart, om att ta sig tid till var och en av eleverna. Varje dag. Att se och bekräfta och att knyta an till något just den enskilda eleven och jag pratat om tidigare. Jag minns tydligt en föreläsare som tog exemplet om hamstern. ”Om eleven berättat för dig att hen är orolig för sin hamster, fråga om hamstern nästa dag! Visa att du bryr dig!”

It makes sense. Absolut. Jag förstår att vi har mycket att vinna på detta. Problemet för mig när jag hör/läser om denna typ av relationsskapande är att jag alltid känner ett tydligt uns av frustration. Jag, musikläraren, träffar 308 unika elever under de 4 dagar jag undervisar varje vecka.

I den senaste lärarutbildningsutredningen kan man läsa att “Ingenting är egentligen viktigare än att läraren förmår utveckla en nära och varm relation till sina elever”.
Hjälp! Ingenting är viktigare! Nära och varm! Att lära sig alla namnen kan ju vara en bra start i en nära och varm relation. Sen var det ju det här med hamstern också dårå…

Jag förstår ju att jag inte är något undantag från regeln. Jag måste också skapa en relation till eleverna. Jag måste dock hitta andra, egna, vägar eftersom mina förutsättningar ser annorlunda ut än många av mina kollegors. Jag har heller inte några vetenskapliga rön att luta mig mot. Än.

För att inte brytas ned, lägga mig platt och ge upp totalt väljer jag att jobba på en ”kollektiv relation”. Den relationen får handla om att i varje klass försöka få varje elev att känna ett förtroende för mig även om vi inte känner varandra.

Går det överhuvudtaget?

Jag har funderat en hel del på det och brukar tänka på hur jag faktiskt kan känna förtroende för personer jag kanske bara sett på TV eller hört på en föreläsning. Men i denna typ av relationsskapande krävs något helt annat än återkopplingar till husdjuret som inte mådde så bra igår.

18 år i yrket har lett mig fram till där jag är idag, min lärarprofil. Av ren självbevarelse är mitt relationsskapande med eleverna aningens enkelriktat. Jag försöker bygga upp en relation genom att dela med mig av min glädje och passion för ämnet och mitt engagemang i att få eleverna att känna sig motiverade att lära sig detta fantastiska ämne!

Jag jobbar för att alla ska känna sig trygga i musiksalen genom att vara tydlig med vad som gäller och viker inte från det. Gränssättning är inte något relativt hos mig. När elever förstår och känner det, finns goda förutsättningar för att bygga upp ett förtroende.

Så, engagemang, glädje, passion för ämnet och tydlighet i gränssättning får bli mitt bidrag till relationsskapande mellan mig och eleverna. Och jag hoppas att eleverna på så sätt ska känna ett förtroende för mig och en trygghet i musiksalen.

Så när vi pratar om den viktiga relationen, låt oss förstå att den måste få se olika ut beroende på vilka förutsättningar vi har. Att träffa sina elever flera lektioner varje dag ger en fantastisk möjlighet till relationsskapande på djupet, något som jag tror är viktig att varje barn får av någon vuxen i skolan.

Men att säga att vi alla ska jobba på samma sätt kan få många PREST-lärare att känna lätt andnöd. Och det är onödigt.

Jag skulle dock önska att lärarutbildningarna förberedde oss mer på relationsskapande, oavsett om det handlar om ett personligt eller ett kollektivt sådant. Det är ett hantverk som det behövs mycket praktisk träning för att bli bra på.

Nu gick jag igång, känner jag!

Måste nog börja forska, eller nåt.
/Agneta Höglund, Kommunövergripande förstelärare i musik


Att bygga på berg…

”Bygg inte hus på en sandig strand
Bygg inte hus på grus
Kanske verkar det okej
Men en dag du ångrar dej, du måste bygga huset en gång till”

 Så börjar en gammal härlig slagdänga som vi sjöng i barnkören när jag var liten. För att verkligen förtydliga innebörden så gestaltade vi texten yvigt och med inlevelse med hjälp av rörelser och ansiktsuttryck. Roligast var att gestalta ”en dag du ångrar dej”. Då fick man lov att knyta näven och se riktigt irriterad ut.
Just det, inte bygga hus på sand och grus. Då ångrar man sig. Så vad skulle hus byggas på då? Slutklämmen löd så här:

”Du måste bygga huset på ett berg
På en stadig grund som inte rubbar sig
För när stormen piskar på är du trygg i ditt hus ändå”

 Berg, it is. Hus ska byggas på berg. Enkelt! Då är jag trygg i mitt hus även om stormen piskar på. (Piskandet var för övrigt en annan favoritgestaltning där i barnkören på 80-talet!)
För en vecka sedan var jag på Musiklärarkonferens i Stockholm i två dagar. Två hela dagar där precis allt handlade om mig och min vardag! Jag är nu inne på mitt 18:e år som musiklärare i grundskolan och det där, som jag var på för en vecka sedan, har jag aldrig varit med om tidigare. Vilken kick! Direkt efter konferensens slut fick jag frågan av en kollega: ”Hur många poäng skulle du ge den?”

”En femma. Baske mig, fem Höglund-Poäng, av fem möjliga.”       HP HP HP HP HP
Så exalterad kan man bli efter att ha blivit påfylld med sådant som känns angeläget.
Det skulle kunna räcka med det. Den härliga känslan. Men sen kommer reflektioner och funderingar kring allt som sagts i två intensiva dagar. Precis som det ska vara.
Hur var det nu?
Johan Alm höll en inspirerande föreläsning om lärandematriser. Inte bedömningsmatriser. Lärande. Det är en viktig skillnad, vilket han var noga med att poängtera, även om själva syftet med de två varianterna är att tydliggöra de olika stegen i kunskapandet. Om bedömningsmatriser främst är ett stöd för lärare är lärandematriser ett verktyg för elevernas förståelse för vilket deras nästa steg i sitt kunskapande är/ska vara.
Ja, hurra! Tydlighet både för eleverna och för mig! Och det minskar dessutom arbetsbördan! Och det finns en hel del forskning i ämnet att luta sig mot. Topp! ”En stadig grund som inte rubbar sig”!

Vidare fick vi möta Olle Zandén, forskare och lektor i musikpedagogik, som talade om vårt (musiklärarnas alltså) tolkningsföreträde när det kommer till kunskapskraven; med musiken i fokus! I stort handlade det om att vi tillsammans ska professionalisera oss genom att ”samla ihop” våra subjektiva bedömningar. Han talade också om vikten av att undvika att prata betyg vid formativ återkoppling. Sen kom det; Undvik proletarisering! (Jag erkänner, jag fick googla) Han menar att skolan riskerar att bli utarmad av för mycket målstyrning och framhöll vikten av att vi som jobbar i skolan hela tiden måste samarbeta kollegialt med att utveckla yrkesspråk, beprövad erfarenhet och, det viktigaste av allt; INTE sträva efter objektiv och helt rättvis kunskapsmätning eftersom som det riskerar att trivialisera utbildningens innehåll.
Oj. Det var en mycket intressant och inspirerande föreläsning men jag måste erkänna att det snurrade till det lite; Skulle målstyrning leda till utarmande av undervisningen? Han menade att vi i vår dagliga verksamhet i mycket större utsträckning borde fokusera på de övergripande målen och inte stirra oss blinda på ämnets kursplan. Ja, kanske det? De övergripande målen kanske är överordnade mitt ämnes mål.
It makes sense.

Men, till syvende sist, står det där svart på vitt, vilka krav på kunskap jag behöver ställa på mina elever. Och allt det måste jag som lärare se till att hjälpa eleverna med. Fast inte bedöma objektivt… Jösses. Det är avancerat det här med att vara pedagog.

Här har jag reflekterat kring två föreläsningar. Hej! Jag har 8 till! Haha, nädå, det får räcka så för den här gången.
Men efter dessa två föreläsningar har jag lärt mig att:

  1. Lärandematriser med TYDLIGA MÅL är viktigt för elevernas lärande och motivation.
  2. För detaljerad målstyrning och dokumentation inom ämnen riskerar att utarma (proletarisera…) skolan

Paradoxalt? Jajamensan.
Det är ingen lätt uppgift vi har. Både det ena och det andra bygger på forskning och beprövad erfarenhet som ju är den där grunden vi ska bygga på. Den som inte rubbar sig.

/Agneta Höglund, Kommunövergripande förstelärare i musik