Språkutvecklande arbetssätt, hur och varför?

Ett av Huddinge kommuns prioriterade områden är språkutveckling. Ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och jag tror även för många av er. Men hur kan man då tänka i klassrumsnära situationer när det kommer till att systematiskt arbeta språkutvecklande, inte bara i ämnet svenska utan ämnesövergripande?

När jag får en ny elevgrupp så börjar alltid arbeta med ramen och att skapa en struktur i barngruppen. Då jag tillsammans med eleverna har fått ett bra arbetsklimat samt ett öppet och positivt förhållningssätt så har vi skapat en grund att utgå ifrån. Det är först då som jag kan påbörja kvalitativ undervisning. Varför säger jag detta? Jo, för jag tänker på samma sätt när det kommer till mitt arbete med språkutveckling. Hur ska eleverna kunna ta till sig ny kunskap om de inte förstår den?

Skolverket säger:

En god läsförståelse är central för att klara sig i ett komplext samhälle. Det är också en förutsättning för att kunna värna om de demokratiska värderingar och den värdegrund som samhället bygger på. För att kunna argumentera och delta i olika beslutsprocesser krävs både förmåga att kunna uttrycka sig, få andra att lyssna och att kritiskt läsa olika texter. Läsförståelsen påverkar möjligheterna att tillägna sig kunskaper i alla skolämnen genom hela skoltiden. Redan under de första skolåren behöver eleverna få möjlighet att utveckla en djupare förståelse för olika typer av texter…

Att läsa och förstå, Skolverket 2016

Så hur undervisar vi i skolan för att få goda läsare? Som undervisande pedagog bör man alltid börja med baklängesplanering på samma sätt som man gör en ram när man får en ny elevgrupp. Baklängesplaneringen implementerades i form av LPP när Lgr 11 kom och det utmanade oss pedagoger att tydliggöra vår undervisning.

Både kunskapsöversiktens titel och definition av läsförståelse gör anspråk på flera ämnesdidaktiska ställningstaganden. Det innebär att varje lärare, oavsett vilket skolämne de undervisar i, behöver ställa sig fler frågor för att göra undervisningen tydlig.

Du bör till exempel fundera över vad du ska undervisa om, varför just det innehållet, vilka texter som skall användas samt varför, vilka är mottagarna, hur ska du undervisa och vad ska din undervisning leda till?

Mottagarna, i vårt fall eleverna, har även dom frågor som vi tydligt måste kunna ge svar på. Varför ska de läsa, varför just denna text, vem lär mig, vad ska jag använda det till, hur visar jag vad jag kan och hur blir jag bedömd?

Om en lärare ofta låter sina elever besvara frågor på en läst text, kommer eleverna troligtvis att uppfatta att det är läsförståelse. Om en annan lärare låter sina elever diskutera en text och också tillämpa det lästa i en autentisk lärsituation, kommer troligtvis de eleverna att uppfatta läsförståelse på ett helt annat sätt.

Läsning= avkodning * språkförståelse

Här är det ytterst viktigt med multipikationstecknet. För att få läsflyt, innehållsförståelse och en utvecklad läsförståelse så bör du ha fonologisk medvetenhet, bokstavskunskap, alfabetisk avkodning, automatiserad avkodning i samspel med ett bra ordförråd, kunskap i språkstruktur samt hörförståelse.

Detta innebär att bara för ett en elev är god avkodare så har den inte automatisk en god läsförståelse och vise versa. Detta bör vi tänka på oavsett vilket ämne vi undervisar i.

Jag tjatar alltså om den goda läsaren för det är grunden till förståelse i övriga ämnen. Kommer en elev till NO-undervisningen, slöjden eller musiken så står den garanterat inför nya ord och begrepp. Begrepp som är grundläggande för förståelsen av det undervisande ämnets innehåll. Att då arbeta oavsett ämne med reciprok undervisning ger eleverna bättre förutsättning för förståelse.

Barbro Westlund har pratat mycket om denna undervisningsmetod och även Marie Trapp som presenterade läsfixarna genom En läsande klass. Arbetsmetoden utgår i princip från fyra moment:

1) förutspå
2) reda ut oklarheter
3) ställa frågor
4) sammanfatta

Momenten används alltså med fördel oavsett text och ämne. En annan metod är cirkelmodellen, som även det är ett praktiskt stöd i elevernas läs- och skrivförståelse. Här visar man eleverna olika strategier för hur man gör om man inte förstår ord, begrepp eller textinnehåll. Det blir lättare att få med sig ALLA elever om de är ordentligt förberedda. Arbetssättet tränar eleverna i att läsa, lyssna samt hitta och tolka ny information och slutligen kunna sammanfatta.

Cirkelmodellen i sin tur bygger på följande moment:
1) Bygga upp kunskap om ämnesområdet
2) Studera texter inom genren för att få förebilder
3) Skriva en gemensam text
4) Skriva en individuell text

Man bör alltså arbeta systematiskt med text, ord och begrepp oavsett vilket ämne man undervisar i. Ramen som jag pratade om tidigare, i språkundervisningen LPP kan i detta fall bli en bra ram för oss som undervisande lärare. På så vis tydliggör jag min undervisning, inte bara för elever och kollegor, men framförallt för mig själv.

Ovan nämnde jag två olika arbetsmetoder men jag är nyfiken på hur NI arbetar språkutvecklande! Detta skulle jag gärna ta del av så att jag kan sprida fler goda exempel och därmed tillsammans med er arbeta för en likvärdig skola här i vår fantastiska kommun.

Kontakta då gärna mig så kommer jag i egenskap av KÖF på studiebesök till just er skola.

Vid tangenterna
Amanda Carnlöf, kommunövergripande förstelärare i svenska

 


Ansvar, engagemang och kämparglöd

Utan att veta vem du är som läser det här, vill jag säga dig:
– Du gör ett fantastiskt jobb och var stolt över din insats som lärare! Du är modig och stark som varje dag tar ditt ansvar, ditt engagemang och din kämparglöd med dig in i klassrummet och ger av dig själv till dina elever! Tack för att du valde att bli lärare!

Jag vill dela med mig av allt, till alla! Jag vill att alla ska få möjlighet att uppleva det jag får uppleva. Åter igen har jag haft ynnesten att få delta i djupgående pedagogiska diskussioner med kompetenta kollegor. Om och om igen väcks tanken på hur mycket samtalet utvecklar mina tankar. Vygotskys idé om att vi lär tillsammans känns mer och mer närvarande i mitt eget kunskapsinhämtande.

Visst är det så att mina egna reflektioner är viktiga, men i det är i samspråk med andra som tanken utvecklas ytterligare ett (eller många) steg. Vilka möjligheter till kollegialt lärande har du?

Jag har fått förmånen att läsa ”De fem stora inom skolforskning: Fullan – Hattie – Timperley- Wiliam – Dweck, av Jesper Ersgård. Själva läsningen är otroligt inspirerande, men det är samtalen efteråt som fyller det jag läst med djupare tankar och leder till utveckling att ta med in i klassrummet.

Idag har diskussionen i gruppen med kommunövergripande förstelärare rört sig bland stora frågor, som emellanåt känns övermäktiga, men som efter en del stötande och blötande, ändå går att ta sig an och se hur vi och lilla jag kan börja nysta för att göra skolvärlden lite bättre, ett steg i taget.

Michael Fullan ställer sig frågan; Vad behöver förändras i vårt skolsystem? Jahaja… nämen det känns ju som om det bör hamna på mitt bord, eller? Men, varför inte? Tänk om jag och mina fantastiska kollegor kan stötta pedagoger och övrig skolpersonal att ta ett enda steg för att förändra vårt system lite, lite i taget. Allt vi säger och allt vi gör påverkar någon någonstans.
I Hatties kapitel står det på sida 67 ”När lärare lägger handen på dörrhandtaget in till klassrummet och ska gå in till en lektion med sina elever, måste läraren tänka: Nu ska jag gå in och förändra dessa människors liv.” och ”….. så elever , föräldrar , politiker , rektorer alla ett gemensamt ansvar och måste hjälpa till – men allt står och faller med oss lärare.”
Båda dessa citat ter sig något skrämmande, eller något befriande, beroende på vilken synvinkel vi väljer. Antingen; – Tjihoooo! Vilket fantastiskt jobb jag har som får den här möjligheten att ge så mycket till så många och påverka så mångas framtid! Eller; – Å nej! Hur ska jag klara av att leverera något som är tillräckligt bra för att med säkerhet föra dessa individer framåt? Vilken infallsvinkel väljer du?

Erfarenheten har lärt mig att det finns massor av tvivel lite var till mans inom lärarkåren. Ofta kretsar det kring tillit till eget kunnande, kompetens och varför låter det som om alla andra lyckas men inte jag… Hur kan vi förändra det och ge varandra stödet vi såväl behöver? Hur får vi till det där öppna klimatet det pratas så mycket om, men som tyvärr emellanåt lyser med sin frånvaro?

Många av mina tankar efter dagens diskussion har kretsat kring hur jag kan stötta mina kollegor att känna lite större säkerhet. Många gör ett fantastiskt jobb men har ändå en låg professionell självkänsla.

Så åter igen, utan att veta vem du är som läser det här, vill jag säga dig:
– Du gör ett fantastiskt jobb och var stolt över din insats som lärare! Du är modig och stark som varje dag tar ditt ansvar, ditt engagemang och din kämparglöd med dig in i klassrummet och ger av dig själv till dina elever! Tack för att du valde att bli lärare!

Med varmaste hälsningar

Ulrika Wijkmark
Speciallärare, Ängsnässkolan
Kommunövergripande förstelärare i sv/sva.


Tankar om kollegialt lärande inför centrala konferensen 15/3-17

Att vara professionell i läraryrket, innebär att medvetet reflektera över sin praktik och utvärdera den för att ständigt förbättra och utveckla den. Den professionella läraren kan tänka och tala om andras lärande, men också om sitt eget, hen har utvecklat en metakognition i sitt yrkesutövande. För att utveckla sitt egna kognitiva tänkande är det kollegiala lärandet ett effektivt hjälpmedel.

Detta är vad Helen Timperley skriver i sin bok om ”Det professionella lärandets inneboende kraft”.

Jag tänker att den centrala konferensen som har ett fokus på Huddinge kommuns prioriterade område, Språkutvecklande arbetssätt, är ett fantastiskt tillfälle till kollegialt lärande. Konferensen ger oss ett tillfälle att utmana våra föreställningar om vår undervisning och spegla den gentemot andra kollegors uppfattning om hur en god undervisning bör bedrivas.
Konferensen ger oss ett ypperligt tillfälle till en samsyn kring vårt arbete med eleverna men också en möjlighet till att effekterna av detta möte ska ge en större öppenhet i kollegiet där vi kan dra lärdom av varandras erfarenheter och tankar.

När vi ges tid och möjlighet att diskutera de lärprocesser vi sätter igång i vår undervisning fördjupar vi samtidigt vårt eget lärande och utmanar oss själv i föreställningen om vårt sätt att undervisa.

Ta nu tillfället i akt, var med och ta del och dela med dig av en ”dela kultur”, lämna ditt eventuella motstånd för förändring hemma och ta med dig din klokhet, ett öppet sinne och bär med dig Dylan Wiliams resonemang om lärande; ”För att bli bättre, måste du ta bort något du redan gör och som är bra. Lärare gör ju inte medvetet saker som är dåliga. Att förändra vanor man haft i många år är väldigt svårt, och kräver hårt arbete”.

/Sari Söderin
SO/SV-lärare åk 1-7 på Utsäljeskolan
och kommunal övergripande förstelärare KÖF


Högläsningens oanade möjligheter…

Kan vi engagera våra elever så att de blir aktiva i högläsningen ur en lyssnares perspektiv?

Det är klart vi kan!

Är högläsningen en del av det språkutvecklande arbetet? Vi tror att högläsning fyller flera funktioner; upplevelser, underhållning, inlärning, ordförståelse, diskussionsunderlag kring språk och etiska dilemma. Självklart finns det många fler saker att träna, vi nämner inte fler hör, utan ger dig lite frihet i ditt tänkande kring högläsningens potential.

Barbro Westlund (forskare vid Institutionen för språkdidaktik, Stockholms Universitet) lyfter begreppet “reading power” vilket hon översätter till “aktiv läskraft”. Vi inspireras av Barbro och
ser att högsläsningen är ett pedagogiskt verktyg med många möjligheter, som ofta underskattas.

Läs gärna mer i hennes bokserie “Aktiv Läskraft” som nu finns för mellan- och högstadiet. Inom kort kommer även en bok riktad mot lågstadiet.

I Anne-Marie Körlings blogg finns ett lektionsförlag som vi båda provat och sett hur högläsningen på ett effektivt sätt kan vara ett språkutvecklande verktyg.
Testa gärna du också!

/Pernilla Tostgård & Ulrika Wijkmark


Att leda eller ledas?

I diskussioner kring pedagogiskt ledarskap har vi har stannat upp i denna fråga och tar nu chansen i vårt blogginlägg att dela med oss och förhoppningsvis väcka nya tankar. Vi har själva inte alla svaren, men ack så många frågor. Vi som filosoferar kring det här heter Pernilla Tostgård och Ulrika Wijkmark, kommunövergripande förstelärare i svenska och svenska som andraspråk.

I vårt pedagogiska ledarskap förväntas vi följa våra skolledare och samtidigt vara ledare för våra elever. Vi står i mitten och balanserar dagligen dessa två roller, oftast helt utan reflektion. Hur har vi formats för att hamna här? Det väcker tanken till nästa fråga.

Hur vill vi att våra elever ska formas? Vill vi forma ledare eller vill vi forma följare? I klassrummet som helhet strävas det ofta efter att hela gruppen följer pedagogen. När så inte görs är det lätt att vi pedagoger slarvigt, i stunden, stämplar eleven som stökig, har myror i brallan, är ofokuserad, respektlös och oengagerad. Alla har vi olika sätt att formulera vår frustration när eleven inte är följare av regler och instruktioner för ett  klassrum med arbetsro. Om de inte vill ledas är de så att de vill leda?
Kan vi ta tillvara den energi som dessa elever besitter och transformera den till framtida positiva ledaregenskaper? Eller vill vi bara ha följare och inga ledare?

Hur vill vi att våra elever ska formas? Vill vi forma ledare eller vill vi forma följare? Är det lätt att som pedagog falla in i mönstret att kalla eleven skötsam (följare) när den räcker upp handen, sitter still, frågar artigt kring instruktioner och alltid vill göra som pedagogen säger och är rädd att göra fel? Är det ett sätt att visa att de bara vill ledas eller har de ett val?
I visionen vill vi att alla eleverna ska utveckla förmågorna att leda och ledas. Hur får vi till växelverkan i klassrummet där eleverna leder och låter sig ledas? Hur undervisar vi så att vi ger eleverna möjlighet att växa sig starka i båda sina roller?
I livet utanför och efter skolan kommer inte det det ena eller det andra att prioriteras.Att kunna växla mellan dessa behöver ske friktionsfritt i ett samhälle där alla förväntas att ständigt förhålla sig till ny information och nya omständigheter.
/Pernilla och Ulrika